Mashable har nyligen publicerat en ny intressant undersökning genomfört av TeleNav som ger oss en ny dimension på kärleken till våra mobiltelefoner. Undersökningen visar att vi älskar våra mobiler så mycket att vi till och med är villiga att avstå livets njutningar för att inte bli av med den.

På frågan ” Vad skulle du vara villig att ge upp i en vecka för att fortfarande ha din mobil?”, svarar 70 % av amerikanerna att de helst ger upp alkoholen, 63 % choklad, 55 % koffein, 33 % sex och 22 % att se deras partner.

Undersökningen visar även andra intressanta siffror, till exempel att 18 % av smartphoneanvändarna har avslutat en relation genom SMS, röstbrevlåda, e-post, facebook eller twitter. Snacka om stil och klass!

Vi visste redan att vår generation är mobil och ständigt uppkopplad. Men har det inte gått lite för långt, när vi väljer att behålla våra mobiler framför att vara med våra älskade?

Var tog den personliga och fysiska kommunikationen vägen? Är det viktigare att ständigt vara uppkopplad med alla vänner och bekanta i mobilen på ett virtuellt plan än att umgås på riktigt, in real life?

Den digitala kommunikationen har tydligen vunnit över den fysiska, åtminstone enligt denna undersökning. Har vi gått från ”the mobile generation” till ”the mobile addicted generation”?

Bråket mellan den så kallade Twittereliten och andra har vaknat igen. Askmolnet har vaknat igen och den kungliga bröllopsyran har vaknat, och lagt sig, igen. Det känns som 2010 all over. Men varför är det som berör ett flertal på twitter mest att Mårten Andersson skrivit en bok om sina favorittweets?

I sin bok bok Sveriges roligaste på 140 tecken har Mårten ”sammanställt de bästa, sjukaste och smartaste inläggen från landets mest populära twittrare till en komisk och pricksäker presentbok. En modern citatbok för vår tid!” Han har sammanställt tweets från exempelvis Adam Alsing, Alex Schulman och Jonas Gardell. Jag personligen tycker ofta att de är roliga.

Det som nu skapat debatt bland många twitteranvändare är alltså att en komiker skrivit en bok om roliga citat. Simple as that. Några menar att man missat poängen med twitter. De menar att det är konversationen som ska stå i fokus. Den mellanmänskliga, öppna dialogen är det främsta användningsområdet. Det tycker jag också. Men jag tycker också att det är grymt skoj att läsa smarta, elaka, roliga tweets. Ibland behöver jag inte mer än så.

Varför kan vi då inte bara tycka att det är ok att Mårten har samlat tweets han tycker är roliga, att andra använder det som en megafon och att andra igen vill använda twitter för att prata. Det finns väl inget rätt eller fel här? Preferenser? Ja. Regler? Nej.

Jag säger som Johan Hedberg: Var det den atmosfären vi ville skapa här?

Why can’t we all just get along?
Update: Eftersom jag just nu inte får överstrykningsfunktionen att fungera säger jag istället här att jag bytt ”upprört” till ”skapat debatt” ovan.

Remember the cats. (från icanhazcheeseburger)

Ja, ni har säkert redan läst den. Ulf Nilsons krönika om att vi befinner oss i krig. De stridande parterna tycks, enligt Nilson, vara svenska muslimers fertilitet och det ständigt minskade beståendet av ”pursvenskar” (ja, vad är en pursvensk?). Jag skulle kunna skriva ett blogginlägg om hur upprörd jag blir av hans krönika eller vad som sagts på Twitter om den, i mitt tycke, mest upprörande publiceringen i en svensk dagstidning på mycket länge. Allt det har redan sagts, och det är många som är lika upprörda och förvirrade. Men för tillfället skriver jag hellre om vad som inte sägs.

Krönikan publicerades vid lunchtid igår och har sedan dess ”rekommenderats” 1 921 gånger på Facebook (kl 17.00 den 15 dec – den siffran kommer att växa) och blivit dagens heta potatis på Twitter. Så här förklarar i alla fall Ulf Nilson det pågående kriget:

”Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer.

Kort sagt: vi befinner oss i krig, Sverige liksom alla andra europeiska länder (och naturligtvis ”den store satan”, USA). Det är ett krig på sparlåga men livsfarligt likafullt.”

Ulf Nilson, Expressen, 14 december 2010

Hundratals har kommenterat krönikan (kommentarsfunktionen har kopplats bort under dagen) och Twitter har fullkomligt översvämmats av åsikter om krönikan.

Med andra ord är det en del som har sagts och gjorts, men jag syftar förstås på Expressens chefredaktör tillika ansvarige utgivare, Thomas Mattsson och vad han inte har sagt. Under dagen har han lyst med sin frånvaro och vi som är upprörda får istället nöja oss med Ulf Nilsons (för)svar på Dagens Media. Men det gör å andra sidan ingen riktigt klok. Expressen har också på Twitter förklarat att man ”tar del av kritiken” och kan mejla dem för svar. Ja, de sa alltså på Twitter att man gärna svarar på mejl. Det gör mig inte heller riktigt klok.

På Thomas Mattssons blogg på Expressen.se, som ofta fungerar som en kanal för att belysa vissa tveksamma publiceringar, har det varit tyst sedan publiceringen för över ett dygn sedan (om man bortser från ett inlägg om Expressens nya pryl-app till iPad). På Thomas Mattssons twitterkonto är det också tyst; tre tweets under det senaste dygnet men inte ett enda uttalande om krönikan.

En chefredaktör och ansvarig utgivares främsta uppgift är att granska vad som publiceras i tidningen och kunna försvara eller åtminstone ursäkta publiceringar som är tveksamma. Det jag verkligen saknar nu är ett uttalande av Thomas Mattsson, så att jag som läsare vet om Expressen står bakom Ulf Nilsons syn på Sverige som ett land i inbördeskrig eller inte.

Uppdatering och förtydligande:

Per-Anders Broberg var tf ansvarig utgivare när krönikan publicerades. Thomas Mattsson befann sig på semester. Med andra ord kan är Brobergs agerande föremål för min kritik. Jag hade nog ändå hört av mig till Mattsson, trots att han var på semester.

Under onsdagskvällen har Broberg kommenterat publiceringsbeslutet i Dagens Media och via den till synes undangömda Kvalitetsbloggen på Expressen.se. Kommentarer i Kvalitetsbloggen hittills? Noll. Kvalitet på viljan att ta debatten? Obefintlig, än så länge.

GP:s ledarskribent Malin Lernfelt skrev igår en rätt sur artikel där hon starkt kritiserade SJ för att de inte använder twitter år 2010.

Det som blev så fel, och mycket komiskt, är att SJ flitigt twittrar sedan ett och ett halvt år, och i medievärlden ofta citeras som exempel på företag som använder sociala medier för att ha en snabb, effektiv och direkt dialog med sina kunder. Alla kan så klart göra fel, men att en journalist inte ens orkar googla för att göra en enkel informationsinsamling innan hon går till attack med kritiska och bestämda åsikter, det är väldigt illa. Det som jag tycker är mest underligt är att när man väl upplyst henne om SJ:s aktiva twittrande, i stället för att erkänna sitt slarv vilket ju kan hända alla,  i ett ganska meningslöst försök att rädda ansiktet lade skulden på läsarna och menade att SJ borde twittra dygnet runt och inte bara på vardagar kl 9-16. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

OBS: artikeln har kraftigt redigerats och i stället för den ursprungliga rubriken ”Dags att SJ börjar twittra” hittar man den mildare ”Twitter hjäper resenären”. En helt annat artikel och ton alltså. Följ diskussionen på twitter #lernfelt

Det slår mig när jag sitter hemma och är sjuk att en stor del av mitt Twitter-flöde idag består av liverapportering från olika konferenser och träffar av alla dess slag, fotboll, eller TV-program. Så, en kort fråga (eftersom jag faktiskt är sjuk och inte orkar skriva så mycket) är om ni tycker om, tycker att ni får bra information genom eller ogillar liverapportering genom Twitter?

Svaren kommer att användas i en senare post.

Svara gärna på frågan och skicka vidare till vänner!

[polldaddy poll=3184503]

2009 går mot sitt slut och det har varit ett spännande år. Det har bjudit på Nyhetsankor i mer än en bemärkelse, flertalet kända ansikten har gått bort och alldeles nyligen hölls en klimatkonferens som av många målades upp som den viktigaste händelsen någonsin. Nedan följer en lista på det som vi kommer att ta med oss från 2009, naturligtvis avgränsat till det vi brinner för: kommunikation och nyheter.

Pialena: Bilföretagens vara eller icke-vara. Cirkusen kring SAAB, Koenigsegg och Spyker, Volvos nedskärningar och GM’s kris i USA har varit en följetång under 2009. Hur kommer vi att ta oss fram under 2010?

Emelie: Barack Obamas tillträde som president i början av året hyllades världen över. Tilltron och förväntningarna på honom var enorma, vilket toppades av årets mest oväntade nyhet: Barack Obama tilldelas Nobels fredspris. Snacka om prestationsångest.

Johanna: Jag minns af Donner-skandalen där den förre kommunikationschefen på Röda Korset förskingrat stora summor pengar. Enligt Metro har detta har lett till en stor förtroendekris för Röda korset och de har tvingats att dra tillbaka en ny insamlingskampanj. Jag kan tänka mig att det kommer skrivas en hel del c – och d-uppsatser om det här under 2010.

Martin: Mobila applikationer blev under året lika vanligt som en sida/grupp på Facebook bland företag.

Eva: Bloggen Black Ascot från Studio Total och Malmöoperan eftersom det uppmärksammade och belyste fenomenet fejkbloggande. Över huvud taget har det varit en hel del ”lurendrejeri” för att få mediautrymme år. Jag undrar hur det påverkar journalisternas förtroende för oss pr-konsulter…

Thessan: Anna Anka. Eget TV-program, debattartikel på Newsmill, skilsmässa, hemmafrudebatt. Behöver jag säga mer?

Hannes: Vad kan jag säga annat än Twitter. Det var året mest använda ord, har gett upphov till mängder av artiklar, rubriker, och skandaler. 2009 var året då 140 tecken blev det nya standardmåttet.

Gabbi: Stormen kring Wanja Lundby-Wedin, fallskärmsavtal och AMF Pension. Kritiken som riktades mot Lundby-Wedin ledde till att hon avgick från flera styrelseuppdrag och var på vippen att avgå även som LO-ordförande, men hon tilläts stanna kvar och rida ut krisen. På detta sätt visade LO förtroende och tillät sin ordförande att själv ta itu med problemen.

Vi på Prat PR önskar er alla en God Jul och ett riktigt gott nytt år!

På Disruptive Medias Really Realtime Conference som hölls i tisdags (den 20 oktober) uppkom en debatt om Vem man är på Twitter? En panel bestående av representanter från Tre, Dramaten, Thomas Cook och Viasat samlades under parollen ”Better business communication through realtime social media”. På scen befann sig alltså representater för företag som arbetar intensivt med sin närvaro i sociala medier.

En av de första diskussionerna som kom upp handlade om man som kund ville bli ”vän” med ett företag? Vare sig det är på Facebook, Twitter eller annat finns det idag tvivel om HUR man faktiskt ska attrahera ”followers”, ”fans” eller ”vänner”. Vad kan företaget tillföra vänskapen? Vad ska man som företag skriva om? Mona Wallin från Dramaten uttryckte det bra: ”En del i att vara vän är att dela med sig av det man gör”. Enligt denna paroll borde det alltså vara ok att skriva om lite allt möjligt – relationen företag/kund stärks av konversationen!

Nästa stora fråga berörde ämnet VEM man är på Twitter? Är man sig själv eller sitt företag? Flera av medlemmarna i panelen twittrar både för sitt företag och sig själva? Hur blir då relationen till ens ”followers” när man stängidgt växlar mellan privat och företag? Panelen verkade övertygad om att det finns en skillnad på ens företagsperona och ens privata dito. @dramaten och @monawallin är ett bra exempel (jag gillade verkligen Mona). Hon lyckas med att personliggöra Dramaten genom @dramaten, men går inte över gränsen till att bli @monawallin. Snarare anser jag att @dramaten stärks av Monas ”privata” twittrande.

Nu blir det riktigt meta: Hur gör man då om ens twitterperson blivit ens ”företagperson”? Flera svenska privata twittrare ligger runt 2000 followers och de är där som sig själva. Deras privata konto har blivit deras varumärke, deras företagpersona om man så vill. Hur gör man då om man vill privatisera sig, uttrycka ”egna” åsikter och skriva flamisgare än vad som stämmer in med ens twitterpersona?

Ett enkelt sätt är att helt enkelt skapa ett låst konto där du måste godkänna de som följer dig. Jag vet flera som gör detta.

Men! Under de senaste dagarna har jag sett ett tredje sätt: att skapa ett konto med samma namn som ditt eget och lägga till ett ”i” framför, ett I som i engelskans jag. I:et blir en markering av att det är ”jag” och inte ”varumärket” som skriver. Det blir mer av, den numera klassiska och omdebatterade, ”vad åt du till frukost”-tweeten. Hittills har jag bara sett fåtalet exempel på detta, men jag undrar om det kommer slå igenom? På ett sätt tycker jag att charmen med Twitter är just balansgången mellan det personliga och det företagsmässiga, det privata och det offentliga, det diskbänksrealistiska och det pretentiösa.

Jag följer utveklingen med spänning. Om ni hittar fler exempel på ”I”-konton hör gärna av er, här eller på @pratpr.

I Claudius - @Claudius personligare twitterkonto

Olika plattformar för social mediekontakt

I måndags kväll arrangerade Svenska PR-företagen en debatt på Pressklubben i Stockholm om hur det nya medielandskapet och hotet om tidningsdöden kommer påverka journalistiken och pr-branschen. I panelen satt Anna Serner från TU, Niklas Svensson från TV4 som driver politikerbloggen, Rolf van den Brink, bloggare och journalist och Gabriella Finnborg, pr-konsult och vd för Prat PR.

En av flera frågor från moderator Åse Lidbeck handlade om bloggarnas betydelse ”Är den tredje statsmakten på väg att spela ut sin roll, och vad har det för betydelse för demokratin?” Panelens åsikter ventilerades och vi var inte helt överens, mer än i frågan om bloggarnas betydelse för utgången av valet i Sverige 2010. Här var panelen enig om att sociala medier inte kommer att få samma betydelse som i USA. Barack Obamas valseger blev helt klart ett genombrott för sociala medier, ”Obama har gett sociala medier en högre röst”.  Obamas twittrande gav sociala medier ett ansikte utåt just därför att det uppmärksammades rejält i gammelmedia.

Trenden visar att det blir allt viktigare med sociala medier och i takt med allt fler användare får det en ökad roll. Jag är dock övertygad om att de traditionella medierna fortfarande kommer att ha en avgörande betydelse för valet 2010 när det gäller vilket parti man ska rösta på. De svenska politiska partierna har imponerats av Obamas kampanj och inför det svenska riksdagsvalet kommer de att satsa på allt från bloggar till YouTube och sociala nätverk för att föra ut sina budskap. Och det är bra. Debatten behöver föras i flera forum, både i den digitala och i den fysiska världen. Sociala medier kommer definitiv att spela en roll, inte minst därför att journalister använder det för sin research och informationsspridning. Hälften av Sveriges journalister twittrar, men andelen twittrande svenskar är fortfarande lågt, ca 70 000. Detta kan jämföras med Aftonbladet.se som har 3,8 miljoner unika webbläsare per vecka.

Och om man betraktar Internet som ett forum, ett enda socialt media, så kommer vi definitivt att se mer opinionspåverkan den vägen. Här har redan enfrågepartier som Piratpartiet visat på framgångar. En viktig fördel med Internet är just den direkta interaktiviteten. Det saknar traditionella medier (Radio, TV och tidningar).  Att engagera handlar om att göra budskap tydliga, att hitta den där rätta känslan som får folk att själva vilja sprida budskap vidare eller själva trycka upp kampanjaffischer. Så länge politikerna kör med samma retorik och kampanjer, applicerat i nya kanaler kommer vi inte se någon Obama-effekt i Sverige.

Så även om de svenska partiernas valstrateger har varit på träningsläger i USA för att lära av Obamas kampanjexperter så är jag övertygad om att väljarna slutligen lägger sin röst på vad de ser och hör på TV eller vad de läser om i tidningarna. Journalisternas roll som tredje statsmakt kommer fortfarande att ha en starkt avgörande betydelse för valets utgång. Men i framtiden kommer fajten att bli tuffare.

Ett kort tips om en mycket intressant disussion på twitter.

Bakgrund: COOP vill att Saltå Kvarn sänker priserna på sina produkter. Saltå Kvarn vägrar. Dispyten är igång. Detta är inget ovanligt. Prisdiskussioner är vanligt förekommande mellan återförsäljare och producenter. Men, det intressanta och ovanliga är att Saltå Kvarn, som sedan länge är kända för sitt engagemang på webben genom Johan Unungers blogg, twitter etc. pressar COOP i alla sina kanaler.

Johan Ununger började så här

Inlägget plockades upp av Foodwire, där Stellan Löfving frågar om han får citera Johan Ununger ang. detta. Det fick han vilket ledde till att Foodwire kablade ut nyheten. Efter ytterligare tweets från Saltå Kvarn spred sig allt snabbt. Den retweetades av många, både med sympatier och ifrågasättanden men med en övervägande majoritet av sympatier.

Intressant på många sätt, inte minst eftersom det visar på att den transparens och öppenhet som Saltå Kvarn arbetar efter väcker intresse. Transparens är ett ord på allas läppar, men för att väcka Saltå Kvarns agerande ska väcka sådana reaktioner kan det idag inte finnas många som lever som de lär!

Det får mig även att undra vad COOP är rädda för? De flesta borde veta om att de stora kedjorna vill pressa priser för att sälja mer. De flesta borde även veta om att det i fall av prisdiskussioner inte alltid finns koncensus mellan parterna. Varför svara de inte (vilket de inte gjort i skrivande stund). I alla, nåja, i nästan, alla fall är det bättre att visa att man lyssnar, vet vad som sker och svarar än att trycka huvudet i sanden.

Det ska bli mycket intressant att följa utvecklingen.

I förra veckan hölls evenemanget Twestival över hela världen. Jag har redan skrivit om det en gång och ska därför inte tjata. Det jag däremot vill skriva om är ett intressant exempel på hur bloggande, om det är välskrivet, tajmat och roligt, kan få sig en rejäl skjuts av twitter och Facebook. Inget nytt, men tydliga exempel är alltid bra.

Våra kollegor på Porter Novelli’s Londonkontor var även de drivande i arrangemanget av LDNTwestival. Under kvällen som LDNTwestival gick av stapeln skrev Jon Bridgen ett inlägg om hur besökarna av kvällens twestival blivit påhoppade av en Flashmob bestående av arga facebookanghängare. Inlägget är faktistk roligt och bra skrivet, trots att det låter liet väl ”webb 2.0-människor skrattar åt interna saker och nördar ner sig”-aktigt. Totalt påhittat, osannolikt men lyckades fånga många karakteristika som utmärker Twtiter-folk och Facebook-folk.

Jons blogg The Oracle Speaks är ny, bara ett par veckor gammal. Trots detta fick inlägget om slagsmålet  2500 träffar innan lunch samma dag det publicerades. Idag, en vecka senare har 4500 personer klickat på inlägget. Vad var då hemligheten bakom framgången?

1. Timing – inlägget kom samtidigt som LDNTwestival höll på. Alla som var på evenemanget kollade självklart upp vad som skrivits om det under tiden, och efter att det var klart vilket gjorde att taggarna ”LDNTwestival”, twitter och Facebook självklart drog en del trafik.

2. Hashtaggen #ldntwestival var populär under tiden. Jon la självklart till hashtaggen när han twittrade ut sitt inlägg.

3. Populära twittrare och bloggare länkade. Eftersom LDNTwestival var besökt av många inflytelserika twittrare och bloggare spred sig ordet om inlägget som en löpeld.

4. Kreativ höjd. Inlägget är roligt, driver med många av de karkateristika som kännetecknar twitter-communityn och spelar även på en rolig (och existerande) tanke om en viss antagonism mellan de som föredrar Twitter och de som föredrar Facebook.

Några enkla konkreta tips. Inget nytt eller revolutionerande, men som sagt är det alltid bra med riktiga, down to IRL-exempel (?).