I lördags hände det. Årets höjdpunkt. Kanske inte för alla, men för vissa är det en händelse som är bättre än julafton, den soligaste midsommarafton eller till och med sin egen födelsedag. Det var final i Melodifestivalen.

I år har mediebevakningen varit mer intensiv än någonsin. Och vad beror detta på? Förmodligen flera faktorer. Kanske är det för att Sverige står som värdar för Eurovision Song Contest i maj eller kanske är det faktiskt så har att intresset för Melodifestivalen helt enkelt har ökat. Men så har det ju inte alltid varit. Det har visserligen varit en årlig final sedan starten, men upplägget har ju sett annorlunda ut. Dels offentliggjordes varken låtar eller artister i förväg, och dels så var det bara Schlagerfestivalen, som den kallades på den tiden, en enda gång om året, då under själva finalkvällen.

I dag ser det lite annorlunda ut. Det är svårt att inte nås av den flera månaders långa mediebevakningen av Melodifestivalen. Jag skulle nästan vilja tro att det är omöjligt, så länge man inte bor i en stuga i skogen utan el. Det syns och pratas om Melodifestivalen från morgon till kväll, i traditionella medier såväl som sociala medier. Festivalen ska stötas och blötas in i minsta detalj – av alla. Såväl politiker, mediebranschen, artister som kreti och pleti, alla ska vi få vår beskärda del av schlagerkakan.

Hur kunde det bli så?

Jag tror Christer Björkman gjorde rätt när han 2002 valde att dela upp Melodifestivalen i flera deltävlingar. Genom att göra flera olika tre-stegs-raketer får man ut mer av PR-arbetet och det går att arbeta mer kring olika nyhetsvinklar. Vem/vilka ska leda programmet, vem dejtar programledaren just nu, i vilka städer ska Melodifestivalen hållas, vilka är artisterna, de olika startfälten, vad har programledarna på sig och vem underhåller i pauserna?

Sedan ett par år tillbaka har också SVT valt att anlita PR-konsulter för att öka uppmärksamheten kring Melodifestivalen. Dessa PR-konsulter har förmodligen vid denna tidpunkt också fullt upp inför Eurovision Song Contest, den stora Europeiska schlagerfinalen. Här krävs ett strategiskt och väl genomtänkt PR-arbete för att möta Europas presskår. Vilka budskap ska vi förmedla och hur vill vi visa upp Sverige? Och det är väl också här jag kan tycka att det faktiskt blir intressant. Det är inte längre ett underhållningsprogram som fyller nöjessidorna till bredden i tre månader, utan det blir faktiskt en del av något större som kräver ett varumärkesarbete för hela Sverige… No pressure!

Från 2009 till 2011 har antalet artiklar som handlar om Melodifestivalen legat på en jämn nivå för att sedan öka under 2012. I år (1 januari-7 mars) har det hittills publicerats 15 600 relaterade artiklar om Melodifestivalen, mer än någonsin tidigare, med råge. Det är näst intill dubbelt så många artiklar som under samma period 2011 med ett PR-värde som ligger i mångmiljonklassen. Men det är inte bara Melodifestivalen som kan beräkna ett högt PR-värde. I och med festivalturnén får även de olika arrangörsstäderna en hel del publicitet. Sundsvall, Karlskrona och Skellefteå har alla räknat med ett PR-värde som är högt. Malmö har räknat med ett PR-värde under Eurovison Song Contest som motsvarar 500-700 miljoner kronor.

Är det en peak vi ser, eller kommer bevakningen öka även under nästa år? Svårt att säga, men vad vi vet är att Melodifestivalen har lyckats att nå en ny målgrupp, eller snarare flera olika målgrupper. Det är Seanbananare, pudelrockare, småtjejer och Visual kei-lovers… Ja, så gott som alla finns representerade i Gott & Blandat-påsen.

Men i lördags tog det slut. Nu är veckor av hoppande, skrikande och skrattande hos de 3,2 miljoner schlagerrävarna över. Vi vet vem som får åka hela vägen till grand finale i Malmö. Dessvärre blev det inte Anton Ewald.

Jag älskar mat och matlagning. Ett relativt nyvunnet intresse som vuxit fram på senare tid. Vilket är bra då jag faktiskt arbetar med kommunikation kring mat och livsmedel.

Just matlagning har blivit en riktig stor trend. Halv åtta hos mig är en succé och flera andra matprogram ploppar upp lite här och var i tv-tablån. Det är coolt att laga mat och tycka att matlagning är spännande och utmanande.

Något som är mindre coolt är att alla matprogram i stort domineras av män. För att exemplifiera så har programmet Sveriges Mästerkock tre väldigt duktiga och inspirerande jurymedlemmar – som alla är män. Internationellt är både Jamie Oliver och Gordon Ramsey välkända profiler inom mat och matlagning, och missförstå mig rätt: deras tv-program och matlagningskonster är fantastiska. Men var är alla duktiga kvinnliga kockar?

Nigella bakar mest och smakar på smeten, Tina Nordström är jätteduktig, men syns sällan i rutan. Alexandra Zazzi – var är du? Och var är alla andra framgångsrika och duktiga kvinnliga kockar och krögare?

Jag läser en hel del matbloggar och inspireras mycket av alla fantastiska och duktiga människor som skapar det mest innovativa inom matlagning och bakning. Och gör det riktigt snyggt. Och majoriteten är faktiskt kvinnor.

Tips: där kan nog produktionsbolagen och tv-kanalerna vaska fram nästa framgångsrika tv-profil inom matlagning. Bli inte förvånad om nästa succékock och tv-profil är en kvinnlig toppbloggare.

Pst – du vet vem du hörde det ifrån först.

/Johanna W

Igår ägnade vi oss åt lite huvudräkning på lunchen. Temat var Super Bowl. Ni vet, världens största reklamjippo som äger rum nu på söndag. Eller?

I Sverige är intresset för amerikansk fotboll, för att uttrycka det försiktigt, väldigt lågt. Det är nog fler som dagen efter matchen vet allt om Bruce Springsteens halvtidsshow eller kvällens bästa reklam, än vilket lag som faktiskt vann matchen.

Men uppståndelsen handlar förstås inte bara om självaste Super Bowl-aftonen; vad som sänds i tv-rutan just där och då. Flera veckor (om inte månader) innan matchen skrivs, rapporteras och till och med forskas det om vilka som betalar världens högsta pris för att synas i tv.

Enligt uppgifter kostar det cirka 3 miljoner dollar att köpa en halv minut av tv-tiden och frågan man ställer sig är förstås: ”Är det värt så mycket?” Vi kom fram till att det nog kan löna sig. Med tanke på den uppmärksamhet och den respekt det kan innebära att ha en reklamspot under Super Bowl, kan det definitivt löna sig.

Reklamen kan till och med leda till en nationell debatt. Titta bara på ”gay-dating-sajten” Mancrunch.

Vad tror ni företagen betalar för? Är det främst den faktiska exponeringen (cirka 100 miljoner tittare) under de 30 sekunder man betalar för, eller är det själva snacket om varumärket och deras reklam?

Som ni säkert känner till kan man på Facebook klicka bort annonserna och då får man upp ett formulär där man kan kryssa i varför och förklara sig. Tänker nu att det vore lika enkelt att göra samma sak på  de reklamfinansierade TV-kanalerna. Hur många skulle då välja att få sina favoritserier sönderhackade av oändliga reklampauser?

Noll procent av tittarna om ni frågar mig.

Italien är på många sätt ett märkligt land. Ett land fullt av kontraster där det vackra och det förskräckliga lever sida vid sida.  Ett drömland när det gäller kultur, konst, historia, klimat, livsnjutning och ”la dolce vita”, men ett mardrömsland när man tänker på den krångliga byråkratin, det icke fungerande samhället, maffian och korruptionen i politiken.

Sedan jag flyttade från Italien har jag blivit mycket mer medveten om vad som händer i mitt hemland tack vare utländska massmedier. Italienska medier är inte fria vilket de flesta italienare som inte läser utländska tidningar kan tro. Informationen är manipulerad eftersom nästan alla medier ägs av den politiska makten och många viktiga händelser rapporteras inte till folket. De som är intresserade av att skaffa sig en mer kritisk bild av vad som händer och behärskar ett annat språk tillräckligt bra, måste söka information i utländska medier.

TV dominerar som informationskälla och står för 80 procent av italienarnas nyhetsintag. Och ”alla” vet att italiensk TV och politik är starkt relaterat till varandra eftersom landets premiärminister äger 3 stora TV-kanaler – och ett mediehus. Inte ens statliga RAI, som borde vara opartiskt och oberoende, är det. Regissören Erik Gandini gjorde en intressant dokumentärfilm om TV:s makt i Italien, Videocracy, som fick mycket uppmärksamhet på Venedigfestivalen förra året. Den censurerades av italienska TV och även RAI vägrade visa filmens trailer, vilket startade en stor hajp kring filmen i italienska sociala medier.

Den senaste debatten kring pressfrihet drog igång när premiärministern presenterade den så kallade ”Legge Bavaglio”, munkavel-lagen, som gör det svårare för åklagare och polis att avlyssna brottsmisstänkta samtidigt som journalisternas arbete försvåras. De journalister som vill skriva om brottsundersökningar kan få upp till tre års fängelse och saftiga böter.

Protester mot presscensur

Lagen ska förmodligen röstas igenom den 29 juli, mitt under semestern, trots många protester och demonstrationer från presskåren och oppositionen. Kan man fortfarande kalla ett land utan pressfrihet för demokrati? Är det inte pressens uppgift att informera medborgarna? Är det inte medborgarnas rätt att få vara informerade om det som händer i landet? Jag tror inte någon annan demokrati hade accepterat ett sådant lagförslag, och om italienarna inte kan vara informerade på ett korrekt sätt, borde kanske EU ingripa. Italienska medier har börjat tänka på alternativa lösningar, såsom att flytta domänen av webbtidningar utomlands där det finns pressfrihet.

Demonstration i Rom mot munkavel-lagen

Journalisten Tiziana Ferrario protesterar mot Legge Bavaglio

I Italien finns det tyvärr alldeles för få fria röster, och den som lyckas nå ut blir ofta nedtystade, som Roberto Saviano, som skrev om sina intressanta tankar om just munkavel-lagen i La Repubblica.

Roberto Saviano

Från ett land med riktig pressfrihet, följer jag utvecklingen i mitt hemland och kan inte låta bli att bli riktigt upprörd.

Differentiering. Det ordet har man hört i samband med Internet både en och två gånger under de senaste åren. Enligt mängder av teoretiker bidrar den mängd av information och tjänster tillgängliga på Internet till att vi nischar oss mer och mer. Eftersom vi kan få tag i allting kommer vi naturligtvis att anstränga för att få tag på det. The Long Tail berättade för oss att ”our culture and economy is increasingly shifting away from a focus on a relatively small number of ”hits” (mainstream products and markets) at the head of the demand curve and toward a huge number of niches in the tail.”

Visst! Alla gillar olika saker nu för tiden. Nej, så är det ju inte.

I artikeln ”A world of hits” i The Economist berättar man att många företag, tvärtemot the long tail, snarare lägger alla sina ägg i en korg och satsar multum på EN produkt. Alla vill göra en ”New Moon”, en ”The Lost Symbol” eller en Transformers. 5% av Spotifys låtar står för drygt 80% av alla spelningar, den brittiska musiktjänsten We7 har märkt liknande tendenser. Endast 22% av deras drygt 4 miljoner låtar spelas under en genomsnittlig vecka. I Storbritannien ökade intäkterna från de tio bäst säljande böckerna från $ 3,4 miljoner till 6 miljoner mellan 1998 0ch 2008.

Det finns uppenbarligen ett skriande behov av att konsumera samma populärkulturella produkter. Det sägs att alla i Sverige såg på Hyland, nu ser alla i världen på Kate, Sawyer, Sayid och Jack. Valfrihet ger ångest. Ställd inför för många val vill man att någon tar en i handen och försäkrar en att det jag väljer att konsumera, det är riktigt bra. Det är fler än dig som gillar det! Kom igen! Vi ser ett avsnitt av Vänner till! Validera min smak, snälla!

Detta verkar vara minst lika sant i Sverige som någon annanstans. Men det blir än mer intressant när man fokuserar på TV-mediet. TV är inte valfrihet brukar det heta.”Varför ska någon bestämma när, hur vad, jag ska titta på?”. TV6, Kanal 5, SVT mfl. har startat välbesökta Play-tjänster där tittarna själva väljer när de vill konsumera. Konsumenterna ber om valfrihet, säger Hej då till TV-tablå och vill konsumera på sina villkor.

Men så händer det. Varje fredag varje år. På spåret ses av 1,9 miljoner människor och Idol av 1,8. De mest sedda programmen i Sverige har koncept som spelar, i princip uteslutande, på direkthet och deltagande (deltagande konsumenter emellan, inte web 2.0). Min bror och hans vänner sitter varje fredag och dricker öl framför på Spåret. De är mellan 22 och 24 år gamla, mitt i målgruppen för ny teknik, play-tjänster och de som ska skrika efter valfrihet. De gör det visserligen med glimten i ögat, men de sitter och gissar, sjunger med och ironi-skrattar. Ett tydligt brott mot allt vad valfrihet heter.

Börjar vi uppskatta valfrihet till den grad att vi, så fort vi uppnått maximal valfrihet, väljer att bortse från den. Jag väljer att inte välja? Jag väljer inte, därför är jag?

En gång i tiden levde jag i en tro att Göran Hägglund var den där intelligenta partiledaren för det lilla marginella partiet med omoderna åsikter. Efter hans senaste vecka i mediefokus har jag tänkt om, han är fortfarande ledare för ett litet marginellt parti med omoderna åsikter, men jag betraktar honom numera som en vanlig politiker. Ett fokus som väl förmodligen kom fram i går i programmet Debatt som är SVT:s flaggskepp när det gäller höstens tv-trend  – ofrivillig komik. Hans utspel om verklighetens folk och den nya överheten tror jag inte var illa genomtänkt rent kommunikativt. För det första känns hans resonemang om den stora massa han fördomsfullt beskriver allt för desperat. Den grupp han beskriver, som i själva verket är ett en stor mängd olika målgrupper, lägger lika mycket märke till hans utspel som de som läser Dan Jönssons senaste krönika i DN Kultur.

Samtidigt förstår jag honom. Hans parti är illa ute och han vill nå nya segment. Problemet är att de nya segmenten ägs av Moderaterna och Socialdemokraterna men nu vill Hägglund tillförskansa sig en del av kakan. Men då krävs en betydligt mer genomtänkt strategi. Att använda begrepp som kulturvänstern skapar på sin höjd en axelryckning i Höör. Hans utspel känns mest stressat och Kristdemokraternas profil som tidigare var relativt tydlig blir nu mest luddig och är det något de tusentals olika varianterna av ”verklighetens folk” har gemensamt så är det att de gillar tydliga alternativ. Nej, jag tror Göran Hägglund får bakläxa vad det gäller kommunikationsarbete, kanske kan han få låna lite böcker av Per Schlingmann?

Efter att ha sett underhållningsprogrammet Debatt i går slår det mig att Linda Skugge allt som ofta representerar villa-medelklassen. Tror att det hade varit förtjänstfullt om perspektivet breddas med fler talespersoner, Sollentuna skiljer sig trots allt en hel del från andra områden utanför Storstockholm.

P.S. Ett tips till Göran Hägglund: kolla upp begreppet aspirationsmålgrupp, rätt använt kan det vara användbart i kommunikativa syften.