Nej, det här ska inte bli ett inlägg om Kjell-Olof Feldt. Hans bok är ett annat ämne.
De dagar rubriken syftar på är alla dessa temadagar. Som alla säker vet så är i stort sett alla dagar om året en ”dag”. Fetaostens dag infaller den 15 oktober. På samma dag infaller även ”vita käppens dag”. Den 23/3 är det Världsmeteorologidagen, som nog alla som har sett en väderleksprognos betvivlar ens finns. Det råder även tvivel bland meteorologerna själva om dagens ens kommer, eller när den faktiskt inträffar (tack @mlfnk för skämt). 1 april kallas på alladessadagarspräk för ”skojardagen”.
Detta är inget nytt, men anledningen till att jag upprepar dagarna är att det igår, den 1 september, var Fluortanternas dag, vilket firades med sång, påmpa och ståt på Sergels torg i Stockholm. Om pastan.se hade varit lite bättre på att låta andra sprida sitt material hade jag kunnat embedda filmen här, men nu får ni nöja er med en länk istället.
Jag har hamnat lite mittemellan fluortantkampanjerna. När jag var liten fanns de inte, eftersom alla i Sverige hade perfekta tänder. När de gjorde sin comeback för cirka 5 år sedan var jag för gammal så jag har ingen direkt relation till dem mer än vad jag hört från föräldrar och släkt.
Jag vet inte om Folktandvården i Stockholm, som ligger bakom Fluortanternas dag, har haft hjälp med att sätta ihop kampanjen men jag hoppas inte det, såvida inte sången är medvetet ostig på ett ironiskt sätt som faktiskt skulle vara självreflexivt på ett härligt distanserat sätt. Det är ännu bättre om de inte fått hjälp eftersom initiativet då, i alla fall enligt mig, framstår som genuint och lite gulligt.
Kampanjen verkar ha fått bra spridning och en sökning på google ger träffar på både bloggar, tradmedia och forum. Folktandvården har endast en liten notis om det vilket är lite konstigt. Jag gillar initiativet och till viss del utförandet, men tycker att man kunde byggt lite mer på den nästan mytiska figur som fluortanter blivit i dagen ssamhälle. Jag antar att detta skulle varit lite kontraproduktivt eftersom fluortanterna själva verkar vilja röra sig bort från idén om flurotanten som just ”tant”, men det är en bra story som skulle gå att bygga vidare på.
Jag kommer med spänning att följa utvecklingen av Fluortantens dag. Hittills är de ”120 flourtanter och en flourfarbror” som åker runt i skolorna. Vi får väl hoppas på fler, eller?
Som ny både på jobbet och i PR – branschen känner jag mig både förväntansfull och ödmjuk inför allt nytt och intressant som stundar. En av många anledningar till att jag under min tid på Berghs insåg att det var PR som var min grej, var dess utvecklingspotential. Att PR-arbete i Sverige tar ytterligare steg i sin utveckling är något jag hoppas vara med och bidra till. För trots att jag bara varit två veckor här på det trevliga PRAT – kontoret, låt vara att jag funderade en del kring det även tidigare, så tycker jag mig se två potentiella utvecklingsområden i branschen i stort redan nu.
Under min Berghs tid kunde vissa ibland raljera över PR branschen med motiveringen ”vi kör det i de gamla vanliga kanalerna”. Nu tycker jag att kanalvalen är breda och oftast väl motiverade. Men hur du använder dem och formen du använder är två aspekter som jag tror kommer att utvecklas den närmaste tiden. Jung anställde i våras Sjöfn Blöndal för att bättra på kompetensen vad det gällde rörlig bild. Med tanke på deras kunder och den målgrupp som oftast är primär för dessa, känns det naturligt.
Men jag tror det är ett grepp som betydligt fler borde använda sig av även om inte alla rör sig i livsstilssegmentet. Just den rörliga bilden tror jag kan vara ett inslag inte bara i branded entertainment och programming utan även bli ett inslag i det mer traditionella arbetet. Att sticka ut och höras är som bekant svårare än någonsin och genom att tillföra kreativa aspekter i vårt arbete tror jag att vi kommer tillföra kunden en hel del. För mycket av charmen med arbetet i PR – branschen är just fokuset på kundens bästa och att tillsammans med dem upptäcka nya spännande lösningar. Där tror jag att rörlig bild tillsammans med andra lösningar kan uträtta stordåd. När allt förvandlas till hygienfaktorer så återstår formen och uttryckssättet.
En annan aspekt av jobbet är ju som bekant effekten för kunden av det arbete du gör, kanske inte lika ”sexigt” som kreativitet men ack så viktigt. Som Olle Lidbom nämner i SVD i fredags är avsaknaden av case där effekten av dem påvisas stor. Kan inte annat än att hålla med honom, problemet blir extra tydligt när det gäller social media. För att bli riktigt kraftfullt som medel måste någon form av effekt kunna påvisas, när det gäller de mer nya kanalerna är det arbetet mer komplext och kräver det lilla extra. Ofta är kanske effekten mer långsiktig, desto viktigare blir det då att argumentera för den. Vidare så är det viktigt att se den som en del av arbetet som tillsammans med andra insatser generar effekt.
Oavsett om det gäller att mäta effekten av mitt arbete eller att flytta fram postioner för de kreativa angrepssätten. Så tänker jag göra mitt yttersta för att bidra till en både kreativa och effektiv utveckling av PR – branschen.
I dagarna har Porter Novelli släppt rapporten Intelligent Dialog ”The Future of News”. En undersökning om hur sociala medier utmanar, hotar och för evigt förändrar skapande och distribution av nyheter. Ladda ner den här . Rapporten ger en omfattande analys av hur plattformar som Twitter, Facebook och bloggar omkullkastar rollen och ändrar definitionen av nyheter i det moderna samhället.
Framtiden för nyheterna är fylld med paradoxer. En är, att den mobila tekniken har lett till att vi får en ökad medborgarjournalistik, som i sin tur har gett upphov till fler frågor om trovärdigheten hos nyhetskällorna. Även om allmänheten fortfarande vill ha journalistiska nyheter verkar de inte vilja betala för journalisternas arbete.
En annan är det potentiella ”nyheternas eko-system” som håller på att arta sig och som bygger på nya nyhetsvarumärken uppstår. Dessa har expertis och trovärdighet att skapa egna nyheter och/eller verifiera andra källor. Och de har kompetens att locka till sig uppmärksamhet från människor som betyder något för dem, oavsett om det är en nischad målgrupper eller massmarknaden.
Världen befinner sig i ett paradigmskifte eller på gränsen till det, där det digitala samhället integreras med det analoga. Frågetecknen är fortfarande många och svaren är få. Rapporten ger ändå en god överblick av hur framtidens nyheter kommer formas.
Gabriella Finnborg, vd
Prat PR är representant för Porter Novelli i Sverige
Jag var precis (ha) och såg Precis seminarium om lobbyismens roll i demokratin. Återigen intressanta tankar och åsikter, men det bränner aldrig till. Jag förstår att alla som anordnar seminarium vill driva en tes, en poäng, en fråga. Men det blir i längden lite tråkigt att titta på seminarium efter seminarium som kännetecknas av konsensus! Det känns som om borggårdsfreden redan börjat i Almedalen. Ge mig gärna tips om ni varit på något seminarium där det hettat till.
Jag uppskattade däremot diskussionen om lobbying. vs. påverkan. Det ena anses fult, det andra anses vara en förutsättning för ett demokratiskt samhälle. Enligt en undersökning genomförd av Precis och analyserad av Tommy Möller vill ingen politiker säga att de är manipulerbara, men flertalet säger att kollegor är det. Men, när vi på seminariet talar om påverkan, säger alla att det är ett krav, en demokratisk förutsättning och en självklarhet. Som Tommy Möller sa ”Det finns nog väldigt få som skulle skriva under på att det är opåverkningsbara. Det anses nog mycket osympatiskt. Som att hävda att man inte tar intryck av något”.
Så, vad ska räknas som hemsk manipulation och vad ska räknas som sund påverkan? Jag är ingen erfaren lobbyist, har knappt ens varit inne och nosat i Riksdagen eller i några utskott. Men intressant är det.
Mitt första seminarium under gårdagen var TidningsUtgivarnas seminarium om hur bloggar påverkade valet i USA 2008 och även hur sociala medier kommer att påverka valet i Sverige 2010.
TidningsUtgivarna hade inte sparat på krutet och hade flugit in Huffington Posts cherfredaktör Katherine Zalewski, som enligt många var en av faktorerna till Obamas vinst i november 2008. Zalewski var självsäker och lite jagvetverkligenmerändig-aktig på ett sätt som man oftast ser hos amerikaner. Hon pratade mycket om att Huffington Post på grund av sina 200 bloggare publicerar så extremt mycket mer information än vad traditionella medier gör. De har en relativt, för att vara en ”blogg”, stor redaktion som arbetar heltid på tidningen med att lyfta fram de nyheter som får flest läsare.
Innehållet är i princip läsarstyrt. Huffington Post kontrollerar ständigt vilka storys som är de mest lästa och lyfter fram dem. De bygger även sina storylines på samma sätt. En artikel som får väldigt många klick följs upp, följs upp och följs upp tills intresset bland läsarna dalar.
Intressant? Nja. Brännande? Nej. Zalewski var som sagt inspirerade, charmig och intressant, men jag saknade diskussioner kring vad som egentligen skiljer Huffington Post från en traditionell webbtidning? De nosade vid ämnet, men diskussionen fördjupades aldrig. En uppenbar skillnad mellan Huffington och tradmedia är att de förra använder sig av medborgarjournalistik i hög grad, men de redaktionella produkterna? Är det egentligen någon skillnad? Läs även Rolf van den Brinks kommentar.
Del 2 av seminariet bjöd på en debatt mellan Jessica Ritzén, från den numera nedlagda Fattigbloggen, Per Schlingmann (m), Ibrahim Baylan (s), Karin Petterson, Fokus och Birger Östberg, Westander PR. Debatten modererades av Cecilia Garme. Hon var lite mesig. Varje gång debattörerna var på väg in i något intressant, tappades det bort och Garme lyckades inte styra tillbaks dem.
Det som var mest intressant under seminariet var Baylans fråga ”Vilka orkar vara kvar om sociala medier blir en för stor del i varje politikers liv?”. Baylans åsikt verkade vara att sociala medier är en skvallertidning. En interaktiv HäntExtra. Han menade att om det ständigt fanns ett krav på att blotta sitt privatliv, och om detta blev ett krav för att vara politiker, skulle vissa människor ta avstånd ifrån det politiska livet enbart av den anledningen. Birger Östberg kontrar med klyschan att det privata är politiskt.
En vettigare åsikt kom fram genom Petterson som menade att poängen med sociala medier inte är att man ska skriva om vad man ätit till frukost, när och vad man tvättar, eller vad man ser på TV utan att det ska användas för att utöka möjligheterna till interaktion och konversation mellan makthavare och folket. ”Det spelar ingen roll hur många inlägg man gör eller hur många followers man har på exempelvis Twitter. Det är konversationen som är det meningsfulla!”. Faktiskt ett mycket intressant seminarium.
Resten av dagen spenderade jag på ett seminarium om grön IT som hölls av Dialect och ett ytterst intetsägande seminarium om varför vilka skolor lyckas och andra inte, arrangerat av SKL.
I morse läste jag i DN att Almedalsveckan än en gång slår rekord i antal arrangemang. Enligt en undersökning som Pr-byrån Hill & Knowlton genomfört har antalet arrangemang ökat explosionsartat från år till år, även under de senaste 5 åren. Från 660 till 1040 (!) aktiviteter i år. Ingen sensationell nyhet kanske men det som undersökningen fokuserar på är dock hur svårt det är att bryta igenom mediebruset i Almedalen. Det ter sig ganska naturligt att de medier som faktiskt har reportrar på plats inte kan bevaka 1040 aktiviteter organiserade av, om inte lika många, så åtminstone några hundratal politiska partier, intresseorganisationer, kommuner, landsting, lobbyister, PR-byråer, NGOer, företag etc.
En intressant aspekt av undersökningen är att det faktiskt är partiledarna Reinfeldt och Sahlin som leder utrymmesligan. Trots att jag jobbar med PR och vår byrå har kunder som organiserar seminarier och debatter nere i Almedalen tycker jag att det är skönt att politikerna får mest utrymme. Det känns lite traditionsrikt på något sätt. Som om saker är som de ska vara (trots att ministrarna får mycket hjälp av PR-byråer).
Men, vad ska man göra för att få utrymme i media om det är det som man vill? Det gäller väl, precis som under resten av året, att knyta an till en debatt som man vet kommer att bli het under veckan. Att skapa en debatt är naturligtvis svårare än att haka på en redan existerande. Det finns några få exempel på när nyheter kommit som från ingenstans, men de är relativt få och involverar oftast kändisar. Minns Kulturpartiet 2005 som genom att bilda ett ”fiktivt” parti ville lyfta kulturfrågorna. Det krävdes en ganska arg (har jag hört ryktesvägen) Olle Ljungström, en gladare Kim Anderzon och en frånvarande Katarina Mazetti för genomslag för den nyheten.
Om jag ska vara helt ärlig har jag själv aldrig varit i Almedalen, men jag har följt det med stort intresse varje år och är fruktansvärt nyfiken på hur det kommer att bli när vi på Prat PR åker ner på söndag kl 12:20. Jag har alltid lusläst tidningar, följt morgonprogrammen och memorerat program men i år kommer jag att få vara där på riktigt!
Är det som Martin Ågren säger att nätverkande är allt? Jag är spänd av förväntan. Ses vi där?
Det har alltid (i alla fall så länge jag arbetat) varit standard inom PR-branschen att ett pressmeddelande följs upp av ett antal telefonsamtal till journalister. ”Hej, har du sett mailet? Vad bra. Tack, hej då.”, brukar det låta, och i ärlighetens namn vet vi väl alla om att det varken uppskattas av journalister eller dem som ringer. Eller? Tidskrävande nödvändighet eller kvävande onödigt?
Frågan har även debatterats fram och tillbaka, och jag vet att jag själv alltid kastas mellan viljan att journalisten i fråga inte ska tappa bort mitt pressmeddelande i högen av andra, och rädslan för att störa, att tjata, att tråka.
På Journalistics.com kan man läsa om vad journalisterna egentligen tycker om uppföljningssamtal (journalister från USA). Förvånande nog verkar det som om majoriteten av journalisterna inte har något emot att bli uppringda. Hela 76 procent av de tillfrågade i Journalistics.com’s undersökning har inget emot att ta emot uppföljningssamtal. MEN, självklart är det ett krav att man ringer till en journalist med intresse för det man vill pitcha. Håller man sig inte till detta grundkrav finns det antagligen inte någon som inte hatar dig.Vidare kommer 12 procent att tycka illa om dig och ytterligare 12 procent kommer att älska dig, just på grund av anledningen att de får så extremt mycket information att det ibland är svårt att lägga märke till ALLT.
Så, oavsett om man når en journalist som kommer att tolerera dig, hata dig eller älska dig är det så klart några saker man måste tänka på:
1. Var expert på din nyhet! Kan du inte svara på följdfrågor är det ingen idé att du ringer.
2. Gör research om journalisten du ska ringa.
3. Tänk igenom tidpunkten för ditt samtal. När sitter de i lämning, redaktionsmöte, lunch etc.?
4. Sätt inte en oinsatt praktikant på att ringa. Igen, om inte personen som ringer är insatt i nyheten/produkten/händelsen är det ingen idé att ringa.
5. Anpassa nyheten efter det medie du ringer till.
6. Var kortfattad. Var beredd att presentera din nyhet på 2-3 meningar. Vad är nytt, vad kommer journalisten få ut av att ägna tid åt att prata med dig?
Det här är mina åsikter. Jag vet att alla har egna tips, tricks och etikettråd för journalistkontakt. Dela gärna dina egna och säg emot, håll med eller älska.
Min telefon, som jag ibland använt för att tala med journalister.
Idag har jag och Ida Ståhlnacke spenderat hela dagen på Nordiska museet (som för övrigt har en väldigt rolig utställning med gamla proggaffischer just nu). Vi har haft möte med alla finalisterna i Årets Konditor 2009. Vilka de är offentliggörs först på onsdag, men vi är väldigt nöjda med startfältet! Prat PR har arbetat med projektet sedan 2007 och tävlingen har växt varje år sen vi började arbeta med det.
Att jobba med tävlingar är alltid tacksamt. De har ett inneliggande spänningsmoment som är relativt enkelt att kommunicera. Dramaturgiskt är det perfekt och har man bra människor i final är nästan halva jobbet gjort. Men, det vi till stor del lägger ner tid på i år att utveckla konceptet. Rutinerna sitter där de ska, och faran med att jobba med samma projekt i flera år i rad är att man efter ett tag riskerar att blir lite blasé. Aldrig för uppgiften, men ibland an arbetet gå på rutin. Så, för att varken journalister eller publiken ska svika gäller det att varje år ta tävlingen framåt, och skapa händelser som känns nya.
Vad som händer i år får ni veta senare. Vi sitter fortfarande tillsammans i arbetsgruppen och planerar.
Tony Olsson, mästerkonditor, Tommy Flodqvist, SBK och Ida Stråhlnacke, Prat PR
Nu har vi satt igång bloggen på riktigt. Först är det visserligen midsommar, men vi sätter igång ändå, på riktigt.
Veckan innan midsommar har inneburit väldigt mycket jobb med The Birit Nilsson Prize. Det är vi på Prat PR som sköter mediekontakterna kring priset och planeringen av prisceremonin. Vi gör detta tillsammans med vår systerbyrå i Schweiz, Farner PR. Det är ett extremt roligt projekt som kommer att ta upp mycket av vår tid fram till den 13 oktober då allt går av stapeln på Kungliga Operan. Priset är även en del av det officiella programmet kring EU-ordförandeskapet, som Sverige tar över den 1 Juli. Om ni vill hålla er uppdaterade så kika in här på pratbloggen, på Operans hemsida eller på den officiella sajten för the Birgit Nilsson Prize.
Det går faktiskt att köpa biljetter till ceremonin. De släpps den 4 augusti och säljs genom Operans biljettkassa och Ticnet.
Men först ska vi som sagt fira midsommar! Över helgen hoppas vi att ni lyssnar på när Birgit Nilsson sjunger Liebestod ur Richard Wagner’s Tristan und Isolde
Prat PR hade under flera år en blogg. Under sommaren 2007 försvann den. Ett gemensamt beslut togs, och bloggen stängdes. Allt det där ligger nu bakom oss och vi är tillbaka.
På Pratbloggen skriver vi om det som intresserar oss. Av naturliga skäl kommer det att handla mycket om mat, hälsa och livsstil eftersom det är där vår expertis finns. Men, eftersom Prat PR består av individer kommer bloggen att spreta. Vi som skriver är olika och har olika intresseområden. Men, fokus kommer att ligga på vår vardag vilken till stor del handlar om PR.
Följ med.
Här är några av oss i New York 2008. Vi dricker Cosmopolitans.
