I februari 2009 samlades 200 städer världen över under parollen Tweet. Meet. Give. för att samla in pengar till Charity: Water. Under en kväll samlade vi in ca 300 000 USD som oavkortat gick till att borra brunnar i Afrika (se filmer här). Fenomenet gavs namnet Twestival och i september är det dags igen, denna gång med namnet Twestival Local. Den enda skillnaden är att varje stad denna gång fått välja vart pengarna ska gå. Jag är stolt att säga att jag är en del av Stockholm Twestival.

Tanken bakom Twestival är att använda Twitter till att hjälpa, att visa att Twitter är ett fantastiskt medium när det kommer till att på kort tid sprida budskap. Men, debatten i media har till stor del handlat om vilken kändis som säger vad om vem, vilken kändis som tar ett kort på sin frus rumpa och var, och med vem någon ätit lunch. Undersökningar som den genomförd av Pear Analytics späder på bilden av Twitter som något skojsigt. (Läs även Niclas Strandhs kommentar om rapporten här).

Många håller säkerligen med mig om att det finns helt andra ändamål och användningsområden för Twitter, som att motivera, engagera och inspirera folk till att träffas, samtala och själva sprida budskapet om Twestival vidare.

Alla i teamet jobbar helt gratis, alla pengar går oavkortat till Hungerprojektet, en organisation som inte jobbar med välgörenhet, utan med att utbilda människor. De vill engagera människor på gräsrotsnivå till att själva organisera sig och ge dem den kunskap de behöver för att starta upp egna projekt. En tanke som går igen i vårt användande av Twitter.

Kom till kåken den 10 september, besök stockholm.twestival.com, följ mig (@hannes82), @raiha, @skathi, @leeldin och @mlfnk, sprid budskapet och hjälp till att visa att Twitter inte är meningslöst.

Stockholm twestival (design av @leeldin)

I dagarna har Porter Novelli släppt rapporten Intelligent Dialog ”The Future of News”. En undersökning om hur sociala medier utmanar, hotar och för evigt förändrar skapande och distribution av nyheter. Ladda ner den här . Rapporten ger en omfattande analys av hur plattformar som Twitter, Facebook och bloggar omkullkastar rollen och ändrar definitionen av nyheter i det moderna samhället.

Framtiden för nyheterna är fylld med paradoxer. En är, att den mobila tekniken har lett till att vi får en ökad medborgarjournalistik, som i sin tur har gett upphov till fler frågor om trovärdigheten hos nyhetskällorna. Även om allmänheten fortfarande vill ha journalistiska nyheter verkar de inte vilja betala för journalisternas arbete.

En annan är det potentiella ”nyheternas eko-system” som håller på att arta sig och som bygger på nya nyhetsvarumärken uppstår. Dessa har expertis och trovärdighet att skapa egna nyheter och/eller verifiera andra källor. Och de har kompetens att locka till sig uppmärksamhet från människor som betyder något för dem, oavsett om det är en nischad målgrupper eller massmarknaden.

Världen befinner sig i ett paradigmskifte eller på gränsen till det, där det digitala samhället integreras med det analoga. Frågetecknen är fortfarande många och svaren är få. Rapporten ger ändå en god överblick av hur framtidens nyheter kommer formas.

Gabriella Finnborg, vd

Prat PR är representant för Porter Novelli i Sverige

Idag kommer de flesta tillbaka från sin semester, såväl vi PR-konsulter som journalister, informationschefer och företagsledare. Med andra ord – snart är nyhetstorkan över. Sommarvikarierna slutar och tidningarna blir åter några sidor tjockare.

För tre veckor sedan blev jag intervjuad i radio P1 och i programmet Medierna som sänds på lördagar klockan 11. (En ganska lång intervju men som det alltid är kom bara en bråkdel med i programmet.) I Programmet diskuterades Nyhetstorka och jag representerade PR-konsulter och gav min syn på hur och om vi på Prat PR använder oss av Nyhetstorkan för att placera nyheter.

Min poäng var hur som helst att jag och mina kollegor självklart då och då har utnyttjat perioder av nyhetstorka för att kommunicera intressanta nyheter i olika medier. Det gäller inte bara nyhetstorkan i juli utan också i perioder som till exempel julledighet. Men det viktigaste av allt – vi gör alltid en lika professionell och noggrann nyhetsvärdering oavsett om det är nyhetstorka eller inte. Tror man inte själv på nyheten så kommer det aldrig att gå vägen. Men som sagt, snart är nyhetstorkan över – för den här sommaren.

Lyssna på Programmet Medierna i P1 där Victoria intervjuas här:

http://www.sr.se/sida/default.aspx?programID=2795

Snart är nyhetstorkan över. I tradmedia, liksom på vår blogg!

Mitt första seminarium under gårdagen var TidningsUtgivarnas seminarium om hur bloggar påverkade valet i USA 2008 och även hur sociala medier kommer att påverka valet i Sverige 2010.

TidningsUtgivarna hade inte sparat på krutet och hade flugit in Huffington Posts cherfredaktör Katherine Zalewski, som enligt många var en av faktorerna till Obamas vinst i november 2008. Zalewski var självsäker och lite jagvetverkligenmerändig-aktig på ett sätt som man oftast ser hos amerikaner. Hon pratade mycket om att Huffington Post på grund av sina 200 bloggare publicerar så extremt mycket mer information än vad traditionella medier gör. De har en relativt, för att vara en ”blogg”, stor redaktion som arbetar heltid på tidningen med att lyfta fram de nyheter som får flest läsare.

Innehållet är i princip läsarstyrt. Huffington Post kontrollerar ständigt vilka storys som är de mest lästa och lyfter fram dem. De bygger även sina storylines på samma sätt. En artikel som får väldigt många klick följs upp, följs upp och följs upp tills intresset bland läsarna dalar.

Intressant? Nja. Brännande? Nej. Zalewski var som sagt inspirerade, charmig och intressant, men jag saknade diskussioner kring vad som egentligen skiljer Huffington Post från en traditionell webbtidning? De nosade vid ämnet, men diskussionen fördjupades aldrig. En uppenbar skillnad mellan Huffington och tradmedia är att de förra använder sig av medborgarjournalistik i hög grad, men de redaktionella produkterna? Är det egentligen någon skillnad? Läs även Rolf van den Brinks kommentar.

Del 2 av seminariet bjöd på en debatt mellan Jessica Ritzén, från den numera nedlagda Fattigbloggen, Per Schlingmann (m), Ibrahim Baylan (s), Karin Petterson, Fokus och Birger Östberg, Westander PR. Debatten modererades av Cecilia Garme. Hon var lite mesig. Varje gång debattörerna var på väg in i något intressant, tappades det bort och Garme lyckades inte styra tillbaks dem.

Det som var mest intressant under seminariet var Baylans fråga ”Vilka orkar vara kvar om sociala medier blir en för stor del i varje politikers liv?”. Baylans åsikt verkade vara att sociala medier är en skvallertidning. En interaktiv HäntExtra. Han menade att om det ständigt fanns ett krav på att blotta sitt privatliv, och om detta blev ett krav för att vara politiker, skulle vissa människor ta avstånd ifrån det politiska livet enbart av den anledningen. Birger Östberg kontrar med klyschan att det privata är politiskt.

En vettigare åsikt kom fram genom Petterson som menade att poängen med sociala medier inte är att man ska skriva om vad man ätit till frukost, när och vad man tvättar, eller vad man ser på TV utan att det ska användas för att utöka möjligheterna till interaktion och konversation mellan makthavare och folket. ”Det spelar ingen roll hur många inlägg man gör eller hur många followers man har på exempelvis Twitter. Det är konversationen som är det meningsfulla!”. Faktiskt ett mycket intressant seminarium.

Resten av dagen spenderade jag på ett seminarium om grön IT som hölls av Dialect och ett ytterst intetsägande seminarium om varför vilka skolor lyckas och andra inte, arrangerat av SKL.

Gammalt?

I morse läste jag i DN att Almedalsveckan än en gång slår rekord i antal arrangemang. Enligt en undersökning som Pr-byrån Hill & Knowlton genomfört har antalet arrangemang ökat explosionsartat från år till år, även under de senaste 5 åren. Från 660 till 1040 (!) aktiviteter i år. Ingen sensationell nyhet kanske men det som undersökningen fokuserar på är dock hur svårt det är att bryta igenom mediebruset i Almedalen. Det ter sig ganska naturligt att de medier som faktiskt har reportrar på plats inte kan bevaka 1040 aktiviteter organiserade av, om inte lika många, så åtminstone några hundratal politiska partier, intresseorganisationer, kommuner, landsting, lobbyister, PR-byråer, NGOer, företag etc.

En intressant aspekt av undersökningen är att det faktiskt är partiledarna Reinfeldt och Sahlin som leder utrymmesligan. Trots att jag jobbar med PR och vår byrå har kunder som organiserar seminarier och debatter nere i Almedalen tycker jag att det är skönt att politikerna får mest utrymme. Det känns lite traditionsrikt på något sätt. Som om saker är som de ska vara (trots att ministrarna får mycket hjälp av PR-byråer).

Men, vad ska man göra för att få utrymme i media om det är det som man vill? Det gäller väl, precis som under resten av året, att knyta an till en debatt som man vet kommer att bli het under veckan. Att skapa en debatt är naturligtvis svårare än att haka på en redan existerande. Det finns några få exempel på när nyheter kommit som från ingenstans, men de är relativt få och involverar oftast kändisar. Minns Kulturpartiet 2005 som genom att bilda ett ”fiktivt” parti ville lyfta kulturfrågorna. Det krävdes en ganska arg (har jag hört ryktesvägen) Olle Ljungström, en gladare Kim Anderzon och en frånvarande Katarina Mazetti för genomslag för den nyheten.

Om jag ska vara helt ärlig har jag själv aldrig varit i Almedalen, men jag har följt det med stort intresse varje år och är fruktansvärt nyfiken på hur det kommer att bli när vi på Prat PR åker ner på söndag kl 12:20. Jag har alltid lusläst tidningar, följt morgonprogrammen och memorerat program men i år kommer jag att få vara där på riktigt!

Är det som Martin Ågren säger att nätverkande är allt? Jag är spänd av förväntan. Ses vi där?

Almedalen anno 1970, pre PR invasion.