Alla som jobbar med pr, och säkerligen alla som köper pr, brottas med frågan om hur man mäter arbetet? Fina inlägg har på senaste tiden skrivits av bland andra Tor Löwkrantz (som för övrigt delar den fina ändelsen ”tz” i efternamn med mig) och Sven Wennerström (som inte delar ändelsen tz med mig, men är bra ändå) där de båda kallar annonsvärde skadligt för branschen och ett ickemått. Läs även Carin Fredlunds krönika i Dagens Media om reklamvärldens ekvivalent till annonsvärde.

I morse snubblade jag även, genom kollegan Cosanna Preston från Porter Novelli i Nairobi, över ett lika intressant inlägg med samma tema. Warren Weeks från Cubit Media Research frågar Is Advertising Value Equivalent (AVE) the Crack Cocain of the PR world? Weeks är mycket negativ till att mäta framgång med kommunikation genom annonsvärde.

Istället listar han flertalet tydliga frågor man kan ställa sig, och diskutera med sina kunder, för att utvärdera arbetet. Precis som både Löwkrantz och Wennerström är inne på måste man se till vilken effekt man haft i den målgrupp man faktiskt vill nå/förändra/påverka.

1. How often did we manage to place our messages in front of our target audiences, in comparison with those we’re competing against?
2. How consistently did we place those messages?
3. Were our messages couched in favorable terms?
4. What evidence is there that our messages elicited the desired shift in audience attitudes?
5. What evidence is there that our efforts have brought about desirable audience behavior (like buying our products or services etc.)

Jag är helt enig. I concur, som amerikanska doktorer säger. Men, enligt min erfarenhet är det inte lätt att övertyga kunder om att mäta enbart andra värden än AVE, just eftersom det är så lätt! Kvalitativa, mjukare värden i all ära (eller tydligt kvantifierbara dito) är alltid bra som komplement tänker de, men ”show me the money” säger de. Och, om man arbetar med en kund, som till råga på allt tidigare arbetat med en byrå som alltid redovisat resultat enkom i annonsvärde, då har man ett digert arbete framför sig. En kommunkationschef, som ska rapportera till en marknadschef, som i sin tur ska redovisa till en dito i USA, som i sin tur ska redovisa till en VD vill, enligt min erfarenhet, ofta ha en enkel siffra. ROI. Vad investerade vi, och vad fick vi tillbaka. Även om man visar på en säljökning möter jag ofta kommentaren (från kunder i alla discipliner): ”men det kan ju lika gärna vara reklambyråns förtjänst. Hur vet vi vad ni gjort?”. Svårt.

Oavsett tydlighet i målsättning, uppspecade planer där man i detalj redogör för respektive målgrupps betydelse och vad vi vill åstadkomma med kommunikationen till just den målgruppen, är det ofta Mammon som talar. Vilket är helt rätt. Vi sysslar med att förbättra våra kunders affärer. Men resultatet behöver inte, och kan inte, mätas direkt i kronor och ören. I slutändan, i det långa loppet, ja. Har vi ökat vår försäljning? Har vi fått in fler medlemmar? Har vi ändrat attityden till en viss fråga och på så sätt förenklat för våra kunder att göra affärer? Ja, eller nej.

Lösningen då? Vi som arbetar med PR måste sluta använda annonsvärde som enda mätverktyg. Annars kommer kunderna alltid kräva det. Det blir institutionaliserat. The easy way out. Om det är det enda värde som kunderna är vana vid är det väldigt svårt att bryta mönstret om man kommer in som ny konsult hos en kund. Men det kan nog ta ett tag.

Kom igen nu hörni.

Klicka på bilden för full upplösning

Igår offentliggjordes en studie som våra kollegor på Porter Novelli i USA varit med och genomfört. Studien publicerades av tidningen PR Week (Det är en låst länk för oss/er som inte prenumererar – Förlåt för det) och undersökte attityder till saker som historiskt varit viktiga för journalister som arbetar med ”traditionell media” (i studien definierat som tidningar, TV, radio och nyhetsbyråer) och jämför alltså attityderna hos de anställda inom trad-media och anställda/arbetande inom nya medier (definierat som ”bloggers and on-line news sites”).

Ett av studiens mer intressanta fynd är att endast 38 procent av 855 respondenter i studien ansåg det vara av vikt att vara först med en nyhet. I dagsläget, när alla kan publicera en nyhet (alltså rapportera om själva händelsen) är det extremt svårt att vara först. Man ska ha extremt mycket tur (skicklighet?) för att vara på rätt tid och plats. När alla kan sprida information i valfri kanal på nätet är det först på plats som ”vinner”, oavsett om man är journalist, bloggare eller none of the above. Jag minns flygplanskraschen på Hudson River, den Arabiska våren, de fruktansvärda händelserna på Utöya och många fler som exempel på när de traditionella medierna inte varit först med rapporterna. Intressant i sammanhanget är även att samma siffra för enbart de anställda inom trad-media är 42 procent.

Studien pekar även på att journalister inom trad-media har en tuffare arbetsbörda i år jämfört med förra året och att 58 procent av dem konsumerar mest media online i jämförelse med bloggare/journalister vid digitala tidningar där denna siffra är 95 procent. Föga förvånande kanske.

Studien pekar däremot på ett intressant faktum i efterspelet till #dendärnyagrejen Ajour och Emauel Karlstens uttalande om att ”alla är journalister”. Att ett ”scoop” inte är lika viktigt torde stämma ganska bra in på det som Ajour-gänget gör. De plockar upp nyheter och ämnen från andra ställen på nätet, refererar, kommenterar, analyserar och exemplifierar. I takt med att den snabba rapporteringen verkar bli mindre viktig är det nog just analysen som vi mediekonsumenter kommer vara villiga att betala för i framtiden. Och fullödiga analyser är svåra att få in på Twitters 140 tecken.

Med andra ord: Hej då uppradande av fakta och hej hej djupgående analyser, hej kontext och hej journalisten som expert. Det här stämmer överens med de trender vi ser här i Sverige, då exempelvis Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet lägger allt mer resurser på sina helgbilagor. När agnarna ska skiljas från vetet på den journalistiska arenan är det således inte en snuttifiering av nyheter vi ser, utan en motreaktion – en expertifiering.

Nu får vi vänta och se om grundarna av Ajour kommer kunna ta betalt för sin expertkompetens. Om detta råder det delade meningar, men eftersom andra sagt det bättre än vad jag kan länkar jag istället till Fredrik Strömberg som skriver om varför Ajour behöver en affärsmodell och en av grundarna, Johan Hedberg, som beskriver varför han har varit med och dragit igång Ajour.

Update: Strax efter det att jag skrev det här inlägget släpptes nyheten om att Metro är först i Sverige med att lansera en applikation som heter Scoopshot. ”Nu blir det enklare för alla vardagsfotografer att sälja bilder till Metro. Med hjälp av en app i din smartphone räcker det med några knapptryckningar för att tidningen ska kunna ta del av dina bilder. /…/ När något oväntat inträffar är det kanske just du som är ögonvittne och står närmast till med en mobilkamera. Det kan vara en nyhetsmässig vardagshändelse eller kanske något kul som en Hollywoodstjärna på hemligt besök.”

Alla är således journalister, i alla fall bildjournalister.

Bakom en god gärning ligger det skrivna ordet. Här är ett tänkvärt exempel på ordets makt. Med tanke på att det idag är vårväder, 18 grader varmt och strålande sol…

Som ni säkert känner till kan man på Facebook klicka bort annonserna och då får man upp ett formulär där man kan kryssa i varför och förklara sig. Tänker nu att det vore lika enkelt att göra samma sak på  de reklamfinansierade TV-kanalerna. Hur många skulle då välja att få sina favoritserier sönderhackade av oändliga reklampauser?

Noll procent av tittarna om ni frågar mig.

Vi på Prat PR har i veckan fått tillskott av en praktikant. En alldeles förträfflig sådan som heter Caroline Jonsson (vars blogg om mat ni kan läsa här). När Caroline kom till oss kom jag tänka på något som legat och grott under en längre tid, att det är många som inte vet vad en PR-konsult gör. Minst en gång per familjemiddag måste jag förklara ”vad är det du faktiskt gör hela dagarna?”. När jag tog min magister i Medie- och Kommunikationsvetenskap för cirka fyra år sedan brukade frågan vara: Men vad blir du egentligen? Nu när jag har jobbat ett ganska bra tag brukar det utspela sig ungefär så här:

Mamma avbryter sin diskussion med någon avlägsen släkting.
– Hannes, kan inte du komma och förklara för X vad det är du jobbar med?
Hannes vandrar till andra änden av bordet.
– Jag arbetar som PR-konsult.
Avlägsen släkting X:
– Vad spännande! Vad gör man då?
– Jo, jag är konsult åt företag och hjälper dem att synas i media utan att de nödvändigtvis betalar annonsutrymme.
– Vad roligt det måste vara att jobba med reklam, ett kreativt yrke.
- Ja, kreativt är det, men nu jobbar ju inte jag direkt med reklam. Reklam är kommunikation i köpta kanaler, som en reklamfilm, eller en annons i tidningen. (Nu vet jag att flertalet reklambyråer arbetar med mycket mer än så, men det brukar jag säga för att verkligen visa på skillnaden).
– Jaha. Men vad gör du då?
– Vi arbetar med icke-köpta kanaler. Ibland underlättar vi för våra kunder att tala med media, om det är den kanal vi valt och ibland hjälper vi dem att nå en annan typ av målgrupp som till exempel en organisation. Vi hjälper dem helt enkelt att kommunicera så bra som möjligt.
Avlägsen släkting X brukar då avsluta med något i stil med:
– Men det måste vara spännande att arbeta med reklam.

Men, sanningen är att det inte bara är mina avlägsna släktingar eller min närmaste familj, som inte vet vad jag gör på dagarna. När jag sist var och talade på JMKs arbetsmarknadsdag uppkom samma fråga, fast på lite mer detaljnivå. Då handlade det mer om hur en PR-konsults dag ser ut, vad vi gör rent konkret och det är det som det här inlägget kommer försöka att bena ut.

Enkelt sett finns det väl inga enkla svar på frågan. Jag gör väldigt olika saker varje dag. Men, det är också det som är så fantastiskt. Ena dagen sitter man och diskuterar varumärkesstrategi för ett matföretag, och nästa sitter man och räknar ut hur mycket kabel det behövs för att en monter på en stor mässa ska fungera. Om man skulle beskriva min dag idag (som faktiskt var i måndags), skulle det blir något så här:

06:15 Vaknar. Kollar Twitter, Facebook och Tumblr på telefonen.
08:00 Genomgång av mailkorgen, går igenom vad som skrivits i media, både om mina kunder och allmän omvärldsbevakning inklusive tryckta dagstidningar.
08:30 Genomgång av alla webb-flöden. G-reader, web-tidningar etc.
09:00 Måndagsmöte med kollegor för att hålla sig ajour med vad alla gör. Eftersom vi är konsulter jobbar vi med olika kunder och i olika uppdrag.
10:00 Telefonmöte med kund angående sista handpåläggning för PR-plan 2011.
11:00 Utvärderingsmöte med en samarbetspartner angående Årets Konditor 2010.
12: 00 Lunch
13: 00 Skrivstund. Arbete med strategier för två olika kunder: en stor digital aktivitet som ska lanseras under våren och en varumärkesstrategi.
16:00 Telefonkonferens med eventuell ny samarbetspartner i Skåne.
17:00 Mailkorrespondens, mer skrivande och tidrapportering.
18:00 Slutar

Det här är faktiskt en ganska genomsnittlig dag för mig. Kontinuerligt under hela dagen kollar jag mina webb-flöden, både för att hänga med i nya diskussioner och se om det är något jag behöver ta tag i.

Det absolut roligaste med att vara PR-konsult är att man ofta släpper allt man gör för att ta tag i något annat mer bårdskande. Man måste alltid vara uppdaterad, påläst och insatt för att hänga med. Eftersom jag jobbar mest med mat innebär det att kolla nyheter från Livsmedelssverige, läsa bloggar som FoodWire/Salt, Annes Food, Spisat, Taffel och många fler.

Sen måste jag säga att min dag inte nödvändigtvis behöver se ut som någon annan PR-konsults. Jag jobbar som projektledare och kreatör. Min dag ser naturligtvis annorlunda ut jämfört med om man är skribent, mediaspecialist eller kundansvarig.

Jag hoppas att inlägget ger er som inte jobbar som PR-konsulter en inblick i hur en dag i en PR-konsults liv ser ut. Om ni vill veta mer kan ni fråga mig saker på Twitter, Quora, mail eller telefon.

Ja, ni har säkert redan läst den. Ulf Nilsons krönika om att vi befinner oss i krig. De stridande parterna tycks, enligt Nilson, vara svenska muslimers fertilitet och det ständigt minskade beståendet av ”pursvenskar” (ja, vad är en pursvensk?). Jag skulle kunna skriva ett blogginlägg om hur upprörd jag blir av hans krönika eller vad som sagts på Twitter om den, i mitt tycke, mest upprörande publiceringen i en svensk dagstidning på mycket länge. Allt det har redan sagts, och det är många som är lika upprörda och förvirrade. Men för tillfället skriver jag hellre om vad som inte sägs.

Krönikan publicerades vid lunchtid igår och har sedan dess ”rekommenderats” 1 921 gånger på Facebook (kl 17.00 den 15 dec – den siffran kommer att växa) och blivit dagens heta potatis på Twitter. Så här förklarar i alla fall Ulf Nilson det pågående kriget:

”Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer.

Kort sagt: vi befinner oss i krig, Sverige liksom alla andra europeiska länder (och naturligtvis ”den store satan”, USA). Det är ett krig på sparlåga men livsfarligt likafullt.”

Ulf Nilson, Expressen, 14 december 2010

Hundratals har kommenterat krönikan (kommentarsfunktionen har kopplats bort under dagen) och Twitter har fullkomligt översvämmats av åsikter om krönikan.

Med andra ord är det en del som har sagts och gjorts, men jag syftar förstås på Expressens chefredaktör tillika ansvarige utgivare, Thomas Mattsson och vad han inte har sagt. Under dagen har han lyst med sin frånvaro och vi som är upprörda får istället nöja oss med Ulf Nilsons (för)svar på Dagens Media. Men det gör å andra sidan ingen riktigt klok. Expressen har också på Twitter förklarat att man ”tar del av kritiken” och kan mejla dem för svar. Ja, de sa alltså på Twitter att man gärna svarar på mejl. Det gör mig inte heller riktigt klok.

På Thomas Mattssons blogg på Expressen.se, som ofta fungerar som en kanal för att belysa vissa tveksamma publiceringar, har det varit tyst sedan publiceringen för över ett dygn sedan (om man bortser från ett inlägg om Expressens nya pryl-app till iPad). På Thomas Mattssons twitterkonto är det också tyst; tre tweets under det senaste dygnet men inte ett enda uttalande om krönikan.

En chefredaktör och ansvarig utgivares främsta uppgift är att granska vad som publiceras i tidningen och kunna försvara eller åtminstone ursäkta publiceringar som är tveksamma. Det jag verkligen saknar nu är ett uttalande av Thomas Mattsson, så att jag som läsare vet om Expressen står bakom Ulf Nilsons syn på Sverige som ett land i inbördeskrig eller inte.

Uppdatering och förtydligande:

Per-Anders Broberg var tf ansvarig utgivare när krönikan publicerades. Thomas Mattsson befann sig på semester. Med andra ord kan är Brobergs agerande föremål för min kritik. Jag hade nog ändå hört av mig till Mattsson, trots att han var på semester.

Under onsdagskvällen har Broberg kommenterat publiceringsbeslutet i Dagens Media och via den till synes undangömda Kvalitetsbloggen på Expressen.se. Kommentarer i Kvalitetsbloggen hittills? Noll. Kvalitet på viljan att ta debatten? Obefintlig, än så länge.

Jag följer rapporteringar om Wikileaks och häpnar. Det märkliga är att jag häpnar mest åt de stora makternas stenhårda reaktioner – ja, från de demokratiserade och moderna I-länderna – än åt själva politiska och ekonomiska skandaler som Wikileaks avslöjade.

Min första reaktion mot USA:s och Frankrikes orimliga attacker mot sajten fick mig att undra, för att citera DN’s Ola Larsmo: ” Hur ska vi kunna kritisera bristen på yttrandefrihet i Kina eller Iran om vi inte försvarar Wikileaks? ”

Alla – medierna och medborgare -  är snabba med att protestera mot den kinesiska regimen när den först blockerar och sen ”manipulerar” Google så att bara den ofarliga och regimvänliga informationen kan hittas av nyfikna kinesiska internetanvändare. Kina är den mäktiga och fula fienden i våra liberala och politiskt korrekta västerländska ögon. Vi blir förbannade och dömer den kinesiska regimens försök att tysta ner all kritik från våra väl inredda vardagsrum med trådlös internetuppkoppling.

Men vad händer när våra västerländska grannar gör samma sak med vår yttrandefrihet? Det händer inte så mycket tyvärr. Engagemanget är inte lika stort, kanske eftersom mannen bakom Wikileaks beskrivs  som ”terrorist” av mäktiga människor som är rädda att sanningen ska komma fram och att deras status och privilegier är hotade. Min teori är extremt enkel och lite naiv, men förhoppningsvis även exakt: man är rädd att sanningen ska komma fram OM sanningen är smutsig. Och Wikileaks har redan visat att bakom de städade fasaderna finns det massor med smuts: intriger, korruption, bedrägerier och annat ”smaskigt”. Många huvuden kommer att rulla om bara vi fortsätter att värna om yttrandefriheten. Tänk om vi alla skulle följa Fredrik Strages exempel och bojkotta  Paypal, Visa och Mastercard (de sistnämnda blockerade överföringar till Wikileaks men auktoriserade dem till Klu Klu Klan!!!).

Jag kommer från ett land, Italien, där yttrande- och pressfrihet bara finns på pappret och i själva verket är manipulerad av makten – och vill inte se samma sak någon annanstans.

Italien är på många sätt ett märkligt land. Ett land fullt av kontraster där det vackra och det förskräckliga lever sida vid sida.  Ett drömland när det gäller kultur, konst, historia, klimat, livsnjutning och ”la dolce vita”, men ett mardrömsland när man tänker på den krångliga byråkratin, det icke fungerande samhället, maffian och korruptionen i politiken.

Sedan jag flyttade från Italien har jag blivit mycket mer medveten om vad som händer i mitt hemland tack vare utländska massmedier. Italienska medier är inte fria vilket de flesta italienare som inte läser utländska tidningar kan tro. Informationen är manipulerad eftersom nästan alla medier ägs av den politiska makten och många viktiga händelser rapporteras inte till folket. De som är intresserade av att skaffa sig en mer kritisk bild av vad som händer och behärskar ett annat språk tillräckligt bra, måste söka information i utländska medier.

TV dominerar som informationskälla och står för 80 procent av italienarnas nyhetsintag. Och ”alla” vet att italiensk TV och politik är starkt relaterat till varandra eftersom landets premiärminister äger 3 stora TV-kanaler – och ett mediehus. Inte ens statliga RAI, som borde vara opartiskt och oberoende, är det. Regissören Erik Gandini gjorde en intressant dokumentärfilm om TV:s makt i Italien, Videocracy, som fick mycket uppmärksamhet på Venedigfestivalen förra året. Den censurerades av italienska TV och även RAI vägrade visa filmens trailer, vilket startade en stor hajp kring filmen i italienska sociala medier.

Den senaste debatten kring pressfrihet drog igång när premiärministern presenterade den så kallade ”Legge Bavaglio”, munkavel-lagen, som gör det svårare för åklagare och polis att avlyssna brottsmisstänkta samtidigt som journalisternas arbete försvåras. De journalister som vill skriva om brottsundersökningar kan få upp till tre års fängelse och saftiga böter.

Protester mot presscensur

Lagen ska förmodligen röstas igenom den 29 juli, mitt under semestern, trots många protester och demonstrationer från presskåren och oppositionen. Kan man fortfarande kalla ett land utan pressfrihet för demokrati? Är det inte pressens uppgift att informera medborgarna? Är det inte medborgarnas rätt att få vara informerade om det som händer i landet? Jag tror inte någon annan demokrati hade accepterat ett sådant lagförslag, och om italienarna inte kan vara informerade på ett korrekt sätt, borde kanske EU ingripa. Italienska medier har börjat tänka på alternativa lösningar, såsom att flytta domänen av webbtidningar utomlands där det finns pressfrihet.

Demonstration i Rom mot munkavel-lagen

Journalisten Tiziana Ferrario protesterar mot Legge Bavaglio

I Italien finns det tyvärr alldeles för få fria röster, och den som lyckas nå ut blir ofta nedtystade, som Roberto Saviano, som skrev om sina intressanta tankar om just munkavel-lagen i La Repubblica.

Roberto Saviano

Från ett land med riktig pressfrihet, följer jag utvecklingen i mitt hemland och kan inte låta bli att bli riktigt upprörd.

Nu när semesterperioden har börjat, läser vi i medierna att svenskarna reser till exotiska destinationer som aldrig förr. Charterbokningarna har ökat, utbudet för ressugna konsumenter likaså, och konkurrensen i resebranschen hårdnar. I år verkar kryssningar vara populärast: i varje resemagasin och resebilaga hittar man vackra kryssningsreportage, och dags- och kvällspress rapporterar om nya aktörer på marknaden som testar nya sätt att locka resenärer. Medan italienska MSC Cruises har som godmor till sina fartyg ingen mindre än filmlegenden Sophia Loren, passar Costa på att samarbeta med Anita Ekberg och Disney Cruise lockar med Musse Pigg.

Kryssningsbranschen är relativt ny i Norden, och många internationella rederier väljer att satsa på nordborna. Enligt European Cruise Council, har den skandinaviska kryssningsmarknaden ökat med 41 procent fler passegerare det senaste året, vilket är den högsta siffran i Europa.  Det som är intressant är att den traditionella bilden av kryssning förändrats snabbt: från att anses vara en lyxig och dyr semesterform för bröllopspar och förmögna pensionärer, har kryssning blivit en alltmer folklig semesterform.

En ny undersökning om svenskarnas resvanor gjort på uppdrag av MSC Cruises, visar att nästan varannan svensk kan tänka sig åka på kryssning nästa semester. 45 procent av resintresserade svenskar har en kryssning i Medelhavet eller Karibien i åtanke när de planerar semestern, och hela 67 procent av de tillfrågade skulle kunna tänka sig byta ut skidsemestern på vintern mot en kryssning på varmare breddgrader. Av de som har barn kan hela 62 procent tänka sig att åka på kryssning tillsammans med barnen. Kryssning är den nya chartern alltså!

Jag var i London nyligen och märkte ett starkt intresse för allt som kommer från Skandinavien. I de fina skivaffärerna stod plattorna av José Gonzales, Nicolai Dunger, Lykke Li i de främsta hyllorna, Bergmans dvd-boxar hade den fina skyltfönsterplatsen, Millenium-trilogin ockuperade varenda bokaffär. Och så av en slump gick jag förbi Bröderna Olssons i Soho och två svenska caféer: en på Brick Lane och en i Marylebone. Det kan vara så att jag nu blivit mer uppmärksam, men jag blev lite glad över att se att Sverige känns exotiskt även för engelskmän! 

För två veckor sedan höll Disruptive Media i en konferens med namnet Social+Cash. Temat för dagen var hur man omvandlar de relationer och det engagemang som skapas i sociala medier till intäkter och vinst. Men om sanningen ska fram är vi inte riktigt där än. De flesta av oss som sysslar med sociala medier är övertygade om att det lönar sig att lyssna, synas och bygga relationer i sociala medier. Dessutom är det fler som inser att det mer eller mindre kommer att bli en nödvändighet i framtiden. Det går helt enkelt inte att strunta i sociala medier. Det svåra är att övertyga folk om att det inte handlar om ROI (return on investment) i traditionell mening.

Idag vet de flesta vad sociala medier är. Mina föräldrar har till exempel varsitt Facebook-konto, men behöver samtidigt hjälp med att uppdatera virusskydd. Vare sig man vill det eller inte så är sociala medier på god väg att bli mainstream. För många är de redan idag mer självklara än dagstidningar och radio.

Samtidigt som sociala medier håller på att bli en självklarhet för allt fler så sker utvecklingen med en stor dos skepsis från flera håll. Och frågan som göder allt tvivel är naturligtvis ”Hur vet vi att det är ekonomiskt lönsamt att satsa på sociala medier?” Ja, svara på det. Gärna på under en minut. – Nej, tänkte väl.

Chris Heuer, grundare av Social Media Club och dagens huvudtalare, hade däremot ett enkelt men väldigt kärnfullt svar på den frågan. Det handlar om att omvärdera begreppet avkastning. För det första hävdade han att traditionell marknadsföring ger oss en uppfattning om högre avkastning eftersom det handlar om ett konkret utbyte av tjänster och (framförallt) pengar. Men med sociala medier handlar det inte om ett sådant traditionellt utbyte.

Panelen med Johan Ronnestam, Jerry Silfwer och Kristina Carlsson utvecklade det hela och gjorde det lite mer konkret. Precis som Jerry Silfwer uttryckte det är det idag väldigt svårt (och kanske till och med onödigt) att visa på att en viss aktivitet i sociala medier ger en viss avkastning. Värdet av att ha en ambassadör som förespråkar ditt varumärke eller din produkt kan nämligen vara så mycket mer värt.

Fredrik Stenbeck från Silverbakk, som var inbjuden för att prata om hur man effektivt bevakar sociala medier, var inne på samma spår. Hans resonemang gick ut på att relationen är själva valutan, och att det gäller att välja vad man gör med relationen för att kunna veta dess värde. Så har det alltid varit, men skillnaden är att det nu finns flerfaldigt många fler plattformar att bygga och nära dessa relationer.

Men kom vi då fram till något svar på frågan hur man tjänar pengar på sociala medier? Nej, naturligtvis inte. Men Social+Cash gjorde att fler kom närmre ett svar på den frågan. Vi som jobbar med sociala medier vet att det finns ett svar, men än så länge har jag inte hört någon svara på frågan utan att behöva förklara värdet av relationer.

Här hittar ni Chris Heuers presentation på slideshare. Och här är en något gammal men användbar ”guide” för att mäta ROI i sociala medier.