Klicka på bilden för full upplösning

Igår offentliggjordes en studie som våra kollegor på Porter Novelli i USA varit med och genomfört. Studien publicerades av tidningen PR Week (Det är en låst länk för oss/er som inte prenumererar – Förlåt för det) och undersökte attityder till saker som historiskt varit viktiga för journalister som arbetar med ”traditionell media” (i studien definierat som tidningar, TV, radio och nyhetsbyråer) och jämför alltså attityderna hos de anställda inom trad-media och anställda/arbetande inom nya medier (definierat som ”bloggers and on-line news sites”).

Ett av studiens mer intressanta fynd är att endast 38 procent av 855 respondenter i studien ansåg det vara av vikt att vara först med en nyhet. I dagsläget, när alla kan publicera en nyhet (alltså rapportera om själva händelsen) är det extremt svårt att vara först. Man ska ha extremt mycket tur (skicklighet?) för att vara på rätt tid och plats. När alla kan sprida information i valfri kanal på nätet är det först på plats som ”vinner”, oavsett om man är journalist, bloggare eller none of the above. Jag minns flygplanskraschen på Hudson River, den Arabiska våren, de fruktansvärda händelserna på Utöya och många fler som exempel på när de traditionella medierna inte varit först med rapporterna. Intressant i sammanhanget är även att samma siffra för enbart de anställda inom trad-media är 42 procent.

Studien pekar även på att journalister inom trad-media har en tuffare arbetsbörda i år jämfört med förra året och att 58 procent av dem konsumerar mest media online i jämförelse med bloggare/journalister vid digitala tidningar där denna siffra är 95 procent. Föga förvånande kanske.

Studien pekar däremot på ett intressant faktum i efterspelet till #dendärnyagrejen Ajour och Emauel Karlstens uttalande om att ”alla är journalister”. Att ett ”scoop” inte är lika viktigt torde stämma ganska bra in på det som Ajour-gänget gör. De plockar upp nyheter och ämnen från andra ställen på nätet, refererar, kommenterar, analyserar och exemplifierar. I takt med att den snabba rapporteringen verkar bli mindre viktig är det nog just analysen som vi mediekonsumenter kommer vara villiga att betala för i framtiden. Och fullödiga analyser är svåra att få in på Twitters 140 tecken.

Med andra ord: Hej då uppradande av fakta och hej hej djupgående analyser, hej kontext och hej journalisten som expert. Det här stämmer överens med de trender vi ser här i Sverige, då exempelvis Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet lägger allt mer resurser på sina helgbilagor. När agnarna ska skiljas från vetet på den journalistiska arenan är det således inte en snuttifiering av nyheter vi ser, utan en motreaktion – en expertifiering.

Nu får vi vänta och se om grundarna av Ajour kommer kunna ta betalt för sin expertkompetens. Om detta råder det delade meningar, men eftersom andra sagt det bättre än vad jag kan länkar jag istället till Fredrik Strömberg som skriver om varför Ajour behöver en affärsmodell och en av grundarna, Johan Hedberg, som beskriver varför han har varit med och dragit igång Ajour.

Update: Strax efter det att jag skrev det här inlägget släpptes nyheten om att Metro är först i Sverige med att lansera en applikation som heter Scoopshot. ”Nu blir det enklare för alla vardagsfotografer att sälja bilder till Metro. Med hjälp av en app i din smartphone räcker det med några knapptryckningar för att tidningen ska kunna ta del av dina bilder. /…/ När något oväntat inträffar är det kanske just du som är ögonvittne och står närmast till med en mobilkamera. Det kan vara en nyhetsmässig vardagshändelse eller kanske något kul som en Hollywoodstjärna på hemligt besök.”

Alla är således journalister, i alla fall bildjournalister.

Ett tjugotal större svenska bloggare har åtagit sig att följa de pressetiska regler som Journalistförbundet sedan länge ger sina medlemmar.  Det står att läsa i det aktuella numret av Journalistförbundets medlemstidning Journalisten.  I ett reportage på temat ”etiska minfält” tar man bland annat upp hur bloggare utsätts för ”påtryckningar” från företag och PR-konsulter som vill köpa positiva inlägg.

Det är inte det att bloggarna inte längre vill ha gratis produktprover, de vill bara ha samma relation till företag som övriga media. Det vill säga: bloggarna vill att företagen ska köpa annonser när de vill göra reklam. Det redaktionella materialet, som exempelvis recensioner av nya produkter, vill bloggarna styra över själva.
Så här står det på första sidan av bloggen daisybeauty.com: ”Daisy Beauty och våra bloggare följer de svenska pressetiska reglerna”. Vilket jag antar är ett budskap till läsarna om seriositet. Ett läppglans som får högt betyg är alltså verkligen uppskattat av bloggaren på riktigt, och inte bara ett köpt inlägg som skrivits och bekostats av tillverkaren.

Hur påverkar det här oss i PR-branschen? Jag tror inte att det påverkar oss särskilt mycket. De flesta av oss är redan väl insatta i de pressetiska förhållningsreglerna och har lång erfarenhet av nyhetsvärdering utifrån läsarnas synvinkel (oavsett media). Och en bra nyhet är alltid en bra nyhet.

Men vi har sett en del PR-konsulters klantiga placeringsförsök publiceras i bloggar på senaste tiden. Alltså i bloggar som fortfarande inte anammat de pressetiska reglerna utan forsätter publicera negativ kritik utan att ge personer som kritiseras tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Därför kan det inte skada att fräscha upp etikkunskaperna en aning!

Ja, ni har säkert redan läst den. Ulf Nilsons krönika om att vi befinner oss i krig. De stridande parterna tycks, enligt Nilson, vara svenska muslimers fertilitet och det ständigt minskade beståendet av ”pursvenskar” (ja, vad är en pursvensk?). Jag skulle kunna skriva ett blogginlägg om hur upprörd jag blir av hans krönika eller vad som sagts på Twitter om den, i mitt tycke, mest upprörande publiceringen i en svensk dagstidning på mycket länge. Allt det har redan sagts, och det är många som är lika upprörda och förvirrade. Men för tillfället skriver jag hellre om vad som inte sägs.

Krönikan publicerades vid lunchtid igår och har sedan dess ”rekommenderats” 1 921 gånger på Facebook (kl 17.00 den 15 dec – den siffran kommer att växa) och blivit dagens heta potatis på Twitter. Så här förklarar i alla fall Ulf Nilson det pågående kriget:

”Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer.

Kort sagt: vi befinner oss i krig, Sverige liksom alla andra europeiska länder (och naturligtvis ”den store satan”, USA). Det är ett krig på sparlåga men livsfarligt likafullt.”

Ulf Nilson, Expressen, 14 december 2010

Hundratals har kommenterat krönikan (kommentarsfunktionen har kopplats bort under dagen) och Twitter har fullkomligt översvämmats av åsikter om krönikan.

Med andra ord är det en del som har sagts och gjorts, men jag syftar förstås på Expressens chefredaktör tillika ansvarige utgivare, Thomas Mattsson och vad han inte har sagt. Under dagen har han lyst med sin frånvaro och vi som är upprörda får istället nöja oss med Ulf Nilsons (för)svar på Dagens Media. Men det gör å andra sidan ingen riktigt klok. Expressen har också på Twitter förklarat att man ”tar del av kritiken” och kan mejla dem för svar. Ja, de sa alltså på Twitter att man gärna svarar på mejl. Det gör mig inte heller riktigt klok.

På Thomas Mattssons blogg på Expressen.se, som ofta fungerar som en kanal för att belysa vissa tveksamma publiceringar, har det varit tyst sedan publiceringen för över ett dygn sedan (om man bortser från ett inlägg om Expressens nya pryl-app till iPad). På Thomas Mattssons twitterkonto är det också tyst; tre tweets under det senaste dygnet men inte ett enda uttalande om krönikan.

En chefredaktör och ansvarig utgivares främsta uppgift är att granska vad som publiceras i tidningen och kunna försvara eller åtminstone ursäkta publiceringar som är tveksamma. Det jag verkligen saknar nu är ett uttalande av Thomas Mattsson, så att jag som läsare vet om Expressen står bakom Ulf Nilsons syn på Sverige som ett land i inbördeskrig eller inte.

Uppdatering och förtydligande:

Per-Anders Broberg var tf ansvarig utgivare när krönikan publicerades. Thomas Mattsson befann sig på semester. Med andra ord kan är Brobergs agerande föremål för min kritik. Jag hade nog ändå hört av mig till Mattsson, trots att han var på semester.

Under onsdagskvällen har Broberg kommenterat publiceringsbeslutet i Dagens Media och via den till synes undangömda Kvalitetsbloggen på Expressen.se. Kommentarer i Kvalitetsbloggen hittills? Noll. Kvalitet på viljan att ta debatten? Obefintlig, än så länge.

GP:s ledarskribent Malin Lernfelt skrev igår en rätt sur artikel där hon starkt kritiserade SJ för att de inte använder twitter år 2010.

Det som blev så fel, och mycket komiskt, är att SJ flitigt twittrar sedan ett och ett halvt år, och i medievärlden ofta citeras som exempel på företag som använder sociala medier för att ha en snabb, effektiv och direkt dialog med sina kunder. Alla kan så klart göra fel, men att en journalist inte ens orkar googla för att göra en enkel informationsinsamling innan hon går till attack med kritiska och bestämda åsikter, det är väldigt illa. Det som jag tycker är mest underligt är att när man väl upplyst henne om SJ:s aktiva twittrande, i stället för att erkänna sitt slarv vilket ju kan hända alla,  i ett ganska meningslöst försök att rädda ansiktet lade skulden på läsarna och menade att SJ borde twittra dygnet runt och inte bara på vardagar kl 9-16. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

OBS: artikeln har kraftigt redigerats och i stället för den ursprungliga rubriken ”Dags att SJ börjar twittra” hittar man den mildare ”Twitter hjäper resenären”. En helt annat artikel och ton alltså. Följ diskussionen på twitter #lernfelt

Jag följer rapporteringar om Wikileaks och häpnar. Det märkliga är att jag häpnar mest åt de stora makternas stenhårda reaktioner – ja, från de demokratiserade och moderna I-länderna – än åt själva politiska och ekonomiska skandaler som Wikileaks avslöjade.

Min första reaktion mot USA:s och Frankrikes orimliga attacker mot sajten fick mig att undra, för att citera DN’s Ola Larsmo: ” Hur ska vi kunna kritisera bristen på yttrandefrihet i Kina eller Iran om vi inte försvarar Wikileaks? ”

Alla – medierna och medborgare -  är snabba med att protestera mot den kinesiska regimen när den först blockerar och sen ”manipulerar” Google så att bara den ofarliga och regimvänliga informationen kan hittas av nyfikna kinesiska internetanvändare. Kina är den mäktiga och fula fienden i våra liberala och politiskt korrekta västerländska ögon. Vi blir förbannade och dömer den kinesiska regimens försök att tysta ner all kritik från våra väl inredda vardagsrum med trådlös internetuppkoppling.

Men vad händer när våra västerländska grannar gör samma sak med vår yttrandefrihet? Det händer inte så mycket tyvärr. Engagemanget är inte lika stort, kanske eftersom mannen bakom Wikileaks beskrivs  som ”terrorist” av mäktiga människor som är rädda att sanningen ska komma fram och att deras status och privilegier är hotade. Min teori är extremt enkel och lite naiv, men förhoppningsvis även exakt: man är rädd att sanningen ska komma fram OM sanningen är smutsig. Och Wikileaks har redan visat att bakom de städade fasaderna finns det massor med smuts: intriger, korruption, bedrägerier och annat ”smaskigt”. Många huvuden kommer att rulla om bara vi fortsätter att värna om yttrandefriheten. Tänk om vi alla skulle följa Fredrik Strages exempel och bojkotta  Paypal, Visa och Mastercard (de sistnämnda blockerade överföringar till Wikileaks men auktoriserade dem till Klu Klu Klan!!!).

Jag kommer från ett land, Italien, där yttrande- och pressfrihet bara finns på pappret och i själva verket är manipulerad av makten – och vill inte se samma sak någon annanstans.