Journalistik

Blogginlägg som är skrivna i kategorin Journalistik.

Journalister, granska allt!

OBS! tldr-varning utfärdas.

Hur konsumenter blir påverkade av medier är ett extremt utforskat och väldokumenterat område. Jag, som gammal Medie- och kommunikationsstudent på JMK är i princip uppfödd med ämnet. van Dijk, McQuail och McChesney har lärt oss att massmediernas sätt att återberätta händelser och rapportera om världen följer ett visst mönster. Mönstret ändrar i takt med nya ägare, nya världsordningar och nya politiska doktriner. De är inte neutrala. De är dumma. Typ. Om man inte håller med om att massmedia är dumt, lär man sig hur som helst att det som medierna talar om, visar och debatterar har stor påverkan på hur vi som mottagare skapar vår världsbild.

Rent krasst är det även så att om inte medier (digitala, bloggar, sociala, print, trad. etc.) påverkade människors beteende så skulle jag inte ha ett jobb. Hela grundförutsättningen för PR-konsulters yrke är att den förändring i beteenden som vi, tillsammans med våra kunder, vill åstadkomma i slutändan genererar just förändringar i beteenden. Gott så.

Därför blir jag inte förvånad när jag läser Johanna Parikka Altenstedt på SvD Brännpunkt idag. Hon efterlyser ”modiga journalister som vågar visa att vi blir påverkade av medier, något som hjärnforskare redan vet.” Hon anser även ” Att granska hur vissa i pr-branschen skapar påverkan genom att använda godtrogna bloggare och traditionella journalister som nyttiga idioter är extremt viktigt för hela samhället”. Ja, det är extremt viktigt.

Jag som PR-konsult förväntar mig att den journalist jag pratar med gör sitt jobb. Självklart paketerar jag information utifrån en viss ståndpunkt för att driva en specifik agenda. Det är inget nytt. Fackföreningsrörelsen, politiska partier, företag och intresseorganisationer har gjort det i århundraden. Däremot har PR-branschen vuxit, både storleksmässigt och kunskapsmässigt. Vi blir bättre på att påverka. Det betyder att journalisterna behöver bli bättre på att göra sitt jobb som granskare.

Vi vill påverka, det är vårt jobb. Det är journalisternas jobb att se till så att de nyheter, händelser eller trender vi skapar faktiskt är nyheter, händelser eller trender. Jag tycker allt för ofta att journalister, utan faktagranskning, går på vår linje. Det finns naturligtvis massor av undantag. Men ju svårare medieföretag har att ta betalt, desto mer tidspress sätts det på journalisterna och desto större spelutrymme får vi. Detta är ett debatterat och dokumenterat ämne som jag inte behöver gå in närmare på när andra gjort det bättre.

Det bör tilläggas att vi som bransch oftast inte är ute efter att dupera. Vi vill oftast informera. Därför blir det problematiskt när kampanjer som Black sprids explosionsartat. Det sänker vår trovärdighet. Jag är väldigt imponerad av hantverket bakom Black. Det är en fruktansvärt väl genomförd kampanj. Men precis som jag kan beundra en opera av Wagner kan jag beundra hantverket i kampanjen. Men inte syftet med den. Beundran för yrkesskicklighet behöver inte betyda att ställer sig bakom kampanjen.

Så, journalister. Granska mer. För PR-konsulternas skull, för er skull och för era läsares skull.

Facebook del.icio.us TwitThis LinkedIn Maila artikeln!

Inlägget har inga kommentarer, bli först med att svara.
Följ kommentarer via RSS.

Google AuthorRank sätter fokus på skribenten

Några av de senaste tillskotten till Google+ har kommit till tack vare Googles önskan att kunna identifiera, indexera och ranka individuella contentproducenter för att ge användare mer relevanta och kvalitativa sökresultat.

De två viktigaste komponenterna är Authorship och AuthorRank. Google Authorship möjliggör att man som registrerad användare av Google+ kan få sin profil kopplad till de artiklar man publicerar. AuthorRank ska, enligt den allmänna uppfattningen, ranka de anslutna författarna baserat på hur stort genomslag och hur bra omdöme tidigare publiceringar fått.

Om du vill läsa mer om Google Authorship, AuthorRank och vad som skiljer de båda begreppen åt kan jag rekommendera den här artikeln.

Vad betyder det här för företag, media och individuella skribenter?

På senaste tiden har man kunnat bevisa att content signerat med Google Authorship verkligen driver mer trafik jämfört med motsvarande ”anonymt” content. Den logiken är ingen överraskning i sig då tidningar länge arbetat med att marknadsföra sig genom namnkunniga skribenter för att locka läsare. Men det som gör det här spännande är att skribenter kommer kunna använda sin ”signatur” oavsett plattform så länge den kopplas till skribentens profil. Möjligheterna är många men här är två möjliga framtidsscenarion som både företag och skribenter måste ta ställning till:

Skrivandets Robin van Persie
Om skribenters genomslag och popularitet leder till att visst content hamnar högre i sökresultaten kan detta leda till ett mer taktiskt köpande av skribenttjänster. Tänk dig ett krisscenario där ett företag vill att deras budskap ska ha högre genomslag än konkurrentens. Vore det då inte logiskt att köpa in tjänsten av någon av de mest populära skribenterna vars AuthorRank är högre än skribenten hos konkurrerande företag? I så fall är parallellen till dagens fotbollssuperstjärnor relevant. Kanske kommer morgondagens stjärnskribenter, likt fotbollens Zlatan och Robin van Persie idag, köpslå med lojalitet och samvete för att gå dit lönekuvertet är tjockast?

Det personliga varumärket vs. företagets varumärke
För företag där man arbetar med personliga avsändare av content är det här så klart en möjlighet för ökad spridning. Om medarbetare publiceras och får bra mottagande i andra medier än företagets egna, borde det också leda till att de texter de publicerar för företaget ökar i relevans jämfört med helt anonyma företagstexter. Men här finns också en risk. Vad händer om en författare med koppling till ett företag råkar ut för en skandal eller går till en konkurrent?

Som sammanfattning kan man konstatera att om alla rykten och spådomar kring Authorship och AuthorRank slår in kommer det att påverka hur vi arbetar med och ser på individuella skribenter, företag och medier. Det ska bli spännande att se utvecklingen under 2013.

Facebook del.icio.us TwitThis LinkedIn Maila artikeln!

Inlägget har inga kommentarer, bli först med att svara.
Följ kommentarer via RSS.

Det digitala grupptrycket

Förra helgen hade jag en riktig lugn och skön helg. Mycket film, avkoppling och god mat. En utav filmerna jag såg var Machine Gun Preacher. Filmen är baserad på en sann händelse och handlar om Sam Childers, en man som kämpar för barnen och mot Joseph Kony.

Ni kommer väl alla ihåg Kony och YouTube-filmen KONY 2012 som spreds som en löpeld i de sociala medierna i början av året? Helt plötsligt var filmen överallt. Alla publicerade den. Även jag. Men hade vi egentligen koll på vad det var vi publicerade?

Efter ett tag började filmen och dess avsändare granskas och fick motta kritik. Helt plötsligt försvann alla statusuppdateringar och tweets om filmen. Kritiken riktar sig mot organisationen bakom filmen, Invisible Children. Bland annat kritiseras de för att inte tillräckligt av deras resurser går till bistånd.

Hur många av alla som bidrog till att sprida filmen visste att avsändaren var en amerikansk lobbyorganisation som vill att amerikanska militärrådgivare ska fortsätta att hjälpa Ugandas armé?

Paralleller kan också dras till de sociala mediernas betydelse för den Arabiska våren. Allmänheten kan göra sin röst hörd och information sprids. Men risken för att felaktig och propagerande information sprids är också stor. När de granskande journalisterna blir konsumenter i de sociala medierna, hur påverkar det trovärdigheten på det vi dagligen hör, ser och läser?

Huruvida det är rätt eller fel att sprida och uppmärksamma KONY 2012 är upp till var och en att avgöra. Men hur vanligt är det att vi faller för det digitala grupptrycket och väljer att sprida bilder, filmer, länkar och kommentarer för att alla andra gör det? För ett tag sen skrev jag en artikel på Driftig.nu om vikten av att boosta och bevaka sitt digitala varumärke. Ett  av mina råd är att ständigt bevaka och googla dig själv för att säkerställa att det som skrivs om dig och ditt varumärke stämmer överens med hur du vill uppfattas. Det är i min mening en stark anledning att inte falla för det digitala grupptrycket och publicera eller rekommendera något för att alla andra gör det. Gör din research innan du trycker på Gilla. Kan du stå för det du rekommenderar idag om tre veckor eller ett halvår?

Trevlig helg!

Facebook del.icio.us TwitThis LinkedIn Maila artikeln!

Inlägget har inga kommentarer, bli först med att svara.
Följ kommentarer via RSS.

Planning är nyckeln till framgångsrik kommunikation

Prat PR är samarbetspartner till det globala nätverket Porter Novelli som har utvecklat planner-verktyg för pr-byråer. Under ett par år har vi regelbundet använt oss av en planner-metodik, kallad Compass. När vi går in i uppdrag med en inledande plannerfas så kan vi se att de kampanjerna ofta är mer effektiva och många gånger får större genomslag än när vi inte har gjort det. Det hela är ganska enkelt. Under processen får vi ut relevanta, koncisa och mycket värdefulla insikter om de konsumenter som vi väljer att rikta pr-insatserna mot.

Att basera en kampanj på vad målgruppen verkligen tycker och varför han eller hon tycker så och har för relation till ett varumärke kan tyckas vara en självklarhet men om man inte har en välutvecklad och tydlig process för detta så slarvas ofta analysfasen över och mynnar ut i kvalificerade gissningar istället för verkliga insikter.

Vi har arbetat under en längre period med pr-planning och sett vilken skillnad det gör för pr-arbetet. Det är också signifikant att när vi verkligen arbetar oss fram till rätt insikt och följer upp med en idé som bär, så kan vi också komma oerhört långt även med mindre budgetar. Dessutom har dessa idéer en tendens att fungera lika bra i vitt skilda kanaler. När det är enkelt att integrera en kampanj i många olika kanaler så förstärker det i sig själv budskapen och gör kampanj mer effektiv.

Det är så kommunikation fungerar när den är som bäst. Därför satsar vi mer på planning. Vi har en kreativ planner på byrån och vi utbildar alla våra medarbetar i metodiken.

Porter Novelli Compass

För att lyckas med att kommunicera med olika intressenter måste vi skaffa oss insikter om hur de tänker, vad de pratar om, gillar, inte gillar och varför de föredrar det ena framför det andra och hur de tar till sig information och när. Vad får dem egentligen att interagera med ett företags varumärke? För pr-konsulter är det nödvändigt att förstå de bakomliggande orsakerna och vad som verkligen påverkar. Inte nog med det vi måste också kunna leda det i bevis och för det behöver vi rätt verktyg. Vem har sagt att det bara är reklambyråerna som ska arbeta med detta?

Det nya medielandskapet där allt fler digitala kanaler växer fram ger oss otroligt många nya intressanta kommunikationsvägar men samtidigt ställer det också nya krav på oss pr-konsulter. Medieterrängen som vi ska navigera oss igenom ter sig allt mer snårig och föränderlig och kräver bättre kartor och kompasser. Det behövs finstämmigare instrument för att vi ska kunna lyssna in målgrupperna för att hitta rätt strategi och vi kan inte längre lita att vi ska nå ut med budskap och relationsbyggandet på samma sätt som tidigare. Man skulle kunna säga att det har blivit mer utmanande på samma gång som vi upplever att möjligheterna att bygga nära relationer med målgrupperna är större än någonsin tidigare. Dock kräver detta att man väljer att fokusera på genomtänkta strategier och budskap. Det bästa sättet att få fram dem är genom djupa insikter om mottagarna, annars riskerar pr-budgeterna att spridas ut för tunt på alltför många spridda insatser.

För oss handlar planning framför allt om att bli bättre på konsten att säga rätt sak till rätt målgrupp. Genom planning skapas en verklighetsbaserad strategisk plattform för det kreativa arbetet. Den bygger på verkliga insikter om hur konsumenterna tycker och tänker och hur deras faktiska behov och önskemål ser ut. I Sverige har ett fåtal reklambyråer integrerat funktionen fullt ut i den kreativa utvecklingen. Bland pr-byråer är det fortfarande ovanligt. Några kommunikatörer anser det vara av mindre vikt eller rentav ovidkommande. Men det är naturligtvis inte upp till byråerna att avgöra om planning är nödvändigt eller inte. Det är till slut ett avgörande som ligger hos våra uppdragsgivare. Framtiden får utvisa om de anser att de gör säkrare investeringar med hjälp av planning. – Jag tror att allt färre reklamköpare är beredda att basera sina kommunikationsstrategier och investeringar på enbart intuition eller antaganden, eller ens gedigen erfarenhet och gott omdöme även hos de mest välrenommerade och erfarna konsulter. Eftersom det blir en konkurrensfördel för byråerna så spår jag att plannerfunktionen kommer att bli alltmer etablerad och vanligare på pr-byråerna. Eller att kunderna väljer att låta någon annan göra det arbetet som till exempel varumärkeskonsulter, reklambyråer eller annan specialiserad konsult.

För många år sedan, när Anna Serner var vd för Reklamförbundet, diskuterade jag pr-byråerna och reklambyråernas olika roller och discipliner med henne. Annas utgångspunkt var att först kommer reklam som sedan görs ut i olika medier, där pr är en kanal. Min syn var, och är, precis den motsatta – först kommer pr och sedan kommer ett flertal olika medieval där reklam kan vara ett sätt, event ett annat, pressbearbetning ett tredje. Pr är det kit som binder samman all kommunikation på ett företag.


Facebook del.icio.us TwitThis LinkedIn Maila artikeln!

Inlägget har inga kommentarer, bli först med att svara.
Följ kommentarer via RSS.

Är scoopet inte längre relevant?

Infograph

Klicka på bilden för full upplösning

Igår offentliggjordes en studie som våra kollegor på Porter Novelli i USA varit med och genomfört. Studien publicerades av tidningen PR Week (Det är en låst länk för oss/er som inte prenumererar – Förlåt för det) och undersökte attityder till saker som historiskt varit viktiga för journalister som arbetar med ”traditionell media” (i studien definierat som tidningar, TV, radio och nyhetsbyråer) och jämför alltså attityderna hos de anställda inom trad-media och anställda/arbetande inom nya medier (definierat som ”bloggers and on-line news sites”).

Ett av studiens mer intressanta fynd är att endast 38 procent av 855 respondenter i studien ansåg det vara av vikt att vara först med en nyhet. I dagsläget, när alla kan publicera en nyhet (alltså rapportera om själva händelsen) är det extremt svårt att vara först. Man ska ha extremt mycket tur (skicklighet?) för att vara på rätt tid och plats. När alla kan sprida information i valfri kanal på nätet är det först på plats som ”vinner”, oavsett om man är journalist, bloggare eller none of the above. Jag minns flygplanskraschen på Hudson River, den Arabiska våren, de fruktansvärda händelserna på Utöya och många fler som exempel på när de traditionella medierna inte varit först med rapporterna. Intressant i sammanhanget är även att samma siffra för enbart de anställda inom trad-media är 42 procent.

Studien pekar även på att journalister inom trad-media har en tuffare arbetsbörda i år jämfört med förra året och att 58 procent av dem konsumerar mest media online i jämförelse med bloggare/journalister vid digitala tidningar där denna siffra är 95 procent. Föga förvånande kanske.

Studien pekar däremot på ett intressant faktum i efterspelet till #dendärnyagrejen Ajour och Emauel Karlstens uttalande om att ”alla är journalister”. Att ett ”scoop” inte är lika viktigt torde stämma ganska bra in på det som Ajour-gänget gör. De plockar upp nyheter och ämnen från andra ställen på nätet, refererar, kommenterar, analyserar och exemplifierar. I takt med att den snabba rapporteringen verkar bli mindre viktig är det nog just analysen som vi mediekonsumenter kommer vara villiga att betala för i framtiden. Och fullödiga analyser är svåra att få in på Twitters 140 tecken.

Med andra ord: Hej då uppradande av fakta och hej hej djupgående analyser, hej kontext och hej journalisten som expert. Det här stämmer överens med de trender vi ser här i Sverige, då exempelvis Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet lägger allt mer resurser på sina helgbilagor. När agnarna ska skiljas från vetet på den journalistiska arenan är det således inte en snuttifiering av nyheter vi ser, utan en motreaktion – en expertifiering.

Nu får vi vänta och se om grundarna av Ajour kommer kunna ta betalt för sin expertkompetens. Om detta råder det delade meningar, men eftersom andra sagt det bättre än vad jag kan länkar jag istället till Fredrik Strömberg som skriver om varför Ajour behöver en affärsmodell och en av grundarna, Johan Hedberg, som beskriver varför han har varit med och dragit igång Ajour.

Update: Strax efter det att jag skrev det här inlägget släpptes nyheten om att Metro är först i Sverige med att lansera en applikation som heter Scoopshot. ”Nu blir det enklare för alla vardagsfotografer att sälja bilder till Metro. Med hjälp av en app i din smartphone räcker det med några knapptryckningar för att tidningen ska kunna ta del av dina bilder. /…/ När något oväntat inträffar är det kanske just du som är ögonvittne och står närmast till med en mobilkamera. Det kan vara en nyhetsmässig vardagshändelse eller kanske något kul som en Hollywoodstjärna på hemligt besök.”

Alla är således journalister, i alla fall bildjournalister.

Facebook del.icio.us TwitThis LinkedIn Maila artikeln!

Inlägget har inga kommentarer, bli först med att svara.
Följ kommentarer via RSS.

Modebloggare anammar journalisters pressetik

Ett tjugotal större svenska bloggare har åtagit sig att följa de pressetiska regler som Journalistförbundet sedan länge ger sina medlemmar.  Det står att läsa i det aktuella numret av Journalistförbundets medlemstidning Journalisten.  I ett reportage på temat ”etiska minfält” tar man bland annat upp hur bloggare utsätts för ”påtryckningar” från företag och PR-konsulter som vill köpa positiva inlägg.

Det är inte det att bloggarna inte längre vill ha gratis produktprover, de vill bara ha samma relation till företag som övriga media. Det vill säga: bloggarna vill att företagen ska köpa annonser när de vill göra reklam. Det redaktionella materialet, som exempelvis recensioner av nya produkter, vill bloggarna styra över själva.
Så här står det på första sidan av bloggen daisybeauty.com: ”Daisy Beauty och våra bloggare följer de svenska pressetiska reglerna”. Vilket jag antar är ett budskap till läsarna om seriositet. Ett läppglans som får högt betyg är alltså verkligen uppskattat av bloggaren på riktigt, och inte bara ett köpt inlägg som skrivits och bekostats av tillverkaren.

Hur påverkar det här oss i PR-branschen? Jag tror inte att det påverkar oss särskilt mycket. De flesta av oss är redan väl insatta i de pressetiska förhållningsreglerna och har lång erfarenhet av nyhetsvärdering utifrån läsarnas synvinkel (oavsett media). Och en bra nyhet är alltid en bra nyhet.

Men vi har sett en del PR-konsulters klantiga placeringsförsök publiceras i bloggar på senaste tiden. Alltså i bloggar som fortfarande inte anammat de pressetiska reglerna utan forsätter publicera negativ kritik utan att ge personer som kritiseras tillfälle att bemöta kritiken samtidigt. Därför kan det inte skada att fräscha upp etikkunskaperna en aning!

Facebook del.icio.us TwitThis LinkedIn Maila artikeln!

Inlägget har inga kommentarer, bli först med att svara.
Följ kommentarer via RSS.

Thomas Mattsson – Out of office?

Ja, ni har säkert redan läst den. Ulf Nilsons krönika om att vi befinner oss i krig. De stridande parterna tycks, enligt Nilson, vara svenska muslimers fertilitet och det ständigt minskade beståendet av ”pursvenskar” (ja, vad är en pursvensk?). Jag skulle kunna skriva ett blogginlägg om hur upprörd jag blir av hans krönika eller vad som sagts på Twitter om den, i mitt tycke, mest upprörande publiceringen i en svensk dagstidning på mycket länge. Allt det har redan sagts, och det är många som är lika upprörda och förvirrade. Men för tillfället skriver jag hellre om vad som inte sägs.

Krönikan publicerades vid lunchtid igår och har sedan dess ”rekommenderats” 1 921 gånger på Facebook (kl 17.00 den 15 dec – den siffran kommer att växa) och blivit dagens heta potatis på Twitter. Så här förklarar i alla fall Ulf Nilson det pågående kriget:

”Faktum är att vi, ja, svenskarna, faktiskt är på väg att avskaffa oss, om än sakta. Obs! att nu raljerar jag inte längre. Sverige har sen länge minskande befolkning, ja, om vi ser till pursvenskar. Varje par föder statistiskt sett färre än två barn, lika med minskning. Våra invandrare, numera omkring 20 procent, av vilka 400 000 muslimer (varav de allra flesta naturligtvis inte är islamister), föder betydligt fler. Det är oundvikligt att det muslimska inflytandet växer.

Kort sagt: vi befinner oss i krig, Sverige liksom alla andra europeiska länder (och naturligtvis ”den store satan”, USA). Det är ett krig på sparlåga men livsfarligt likafullt.”

Ulf Nilson, Expressen, 14 december 2010

Hundratals har kommenterat krönikan (kommentarsfunktionen har kopplats bort under dagen) och Twitter har fullkomligt översvämmats av åsikter om krönikan.

Med andra ord är det en del som har sagts och gjorts, men jag syftar förstås på Expressens chefredaktör tillika ansvarige utgivare, Thomas Mattsson och vad han inte har sagt. Under dagen har han lyst med sin frånvaro och vi som är upprörda får istället nöja oss med Ulf Nilsons (för)svar på Dagens Media. Men det gör å andra sidan ingen riktigt klok. Expressen har också på Twitter förklarat att man ”tar del av kritiken” och kan mejla dem för svar. Ja, de sa alltså på Twitter att man gärna svarar på mejl. Det gör mig inte heller riktigt klok.

Thomas Mattssons blogg på Expressen.se, som ofta fungerar som en kanal för att belysa vissa tveksamma publiceringar, har det varit tyst sedan publiceringen för över ett dygn sedan (om man bortser från ett inlägg om Expressens nya pryl-app till iPad). På Thomas Mattssons twitterkonto är det också tyst; tre tweets under det senaste dygnet men inte ett enda uttalande om krönikan.

En chefredaktör och ansvarig utgivares främsta uppgift är att granska vad som publiceras i tidningen och kunna försvara eller åtminstone ursäkta publiceringar som är tveksamma. Det jag verkligen saknar nu är ett uttalande av Thomas Mattsson, så att jag som läsare vet om Expressen står bakom Ulf Nilsons syn på Sverige som ett land i inbördeskrig eller inte.

Uppdatering och förtydligande:

Per-Anders Broberg var tf ansvarig utgivare när krönikan publicerades. Thomas Mattsson befann sig på semester. Med andra ord kan är Brobergs agerande föremål för min kritik. Jag hade nog ändå hört av mig till Mattsson, trots att han var på semester.

Under onsdagskvällen har Broberg kommenterat publiceringsbeslutet i Dagens Media och via den till synes undangömda Kvalitetsbloggen på Expressen.se. Kommentarer i Kvalitetsbloggen hittills? Noll. Kvalitet på viljan att ta debatten? Obefintlig, än så länge.

Facebook del.icio.us TwitThis LinkedIn Maila artikeln!

Inlägget har inga kommentarer, bli först med att svara.
Följ kommentarer via RSS.

Lesson #1: Google before you tweet!

GP:s ledarskribent Malin Lernfelt skrev igår en rätt sur artikel där hon starkt kritiserade SJ för att de inte använder twitter år 2010.

Det som blev så fel, och mycket komiskt, är att SJ flitigt twittrar sedan ett och ett halvt år, och i medievärlden ofta citeras som exempel på företag som använder sociala medier för att ha en snabb, effektiv och direkt dialog med sina kunder. Alla kan så klart göra fel, men att en journalist inte ens orkar googla för att göra en enkel informationsinsamling innan hon går till attack med kritiska och bestämda åsikter, det är väldigt illa. Det som jag tycker är mest underligt är att när man väl upplyst henne om SJ:s aktiva twittrande, i stället för att erkänna sitt slarv vilket ju kan hända alla,  i ett ganska meningslöst försök att rädda ansiktet lade skulden på läsarna och menade att SJ borde twittra dygnet runt och inte bara på vardagar kl 9-16. Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta.

OBS: artikeln har kraftigt redigerats och i stället för den ursprungliga rubriken ”Dags att SJ börjar twittra” hittar man den mildare ”Twitter hjäper resenären”. En helt annat artikel och ton alltså. Följ diskussionen på twitter #lernfelt

Facebook del.icio.us TwitThis LinkedIn Maila artikeln!

Inlägget har inga kommentarer, bli först med att svara.
Följ kommentarer via RSS.

Wikileaks avslöjar att yttrandefrihet är maktens största fiende

Jag följer rapporteringar om Wikileaks och häpnar. Det märkliga är att jag häpnar mest åt de stora makternas stenhårda reaktioner – ja, från de demokratiserade och moderna I-länderna – än åt själva politiska och ekonomiska skandaler som Wikileaks avslöjade.

Min första reaktion mot USA:s och Frankrikes orimliga attacker mot sajten fick mig att undra, för att citera DN’s Ola Larsmo: ” Hur ska vi kunna kritisera bristen på yttrandefrihet i Kina eller Iran om vi inte försvarar Wikileaks? ”

Alla – medierna och medborgare -  är snabba med att protestera mot den kinesiska regimen när den först blockerar och sen ”manipulerar” Google så att bara den ofarliga och regimvänliga informationen kan hittas av nyfikna kinesiska internetanvändare. Kina är den mäktiga och fula fienden i våra liberala och politiskt korrekta västerländska ögon. Vi blir förbannade och dömer den kinesiska regimens försök att tysta ner all kritik från våra väl inredda vardagsrum med trådlös internetuppkoppling.

Men vad händer när våra västerländska grannar gör samma sak med vår yttrandefrihet? Det händer inte så mycket tyvärr. Engagemanget är inte lika stort, kanske eftersom mannen bakom Wikileaks beskrivs  som ”terrorist” av mäktiga människor som är rädda att sanningen ska komma fram och att deras status och privilegier är hotade. Min teori är extremt enkel och lite naiv, men förhoppningsvis även exakt: man är rädd att sanningen ska komma fram OM sanningen är smutsig. Och Wikileaks har redan visat att bakom de städade fasaderna finns det massor med smuts: intriger, korruption, bedrägerier och annat ”smaskigt”. Många huvuden kommer att rulla om bara vi fortsätter att värna om yttrandefriheten. Tänk om vi alla skulle följa Fredrik Strages exempel och bojkotta  Paypal, Visa och Mastercard (de sistnämnda blockerade överföringar till Wikileaks men auktoriserade dem till Klu Klu Klan!!!).

Jag kommer från ett land, Italien, där yttrande- och pressfrihet bara finns på pappret och i själva verket är manipulerad av makten – och vill inte se samma sak någon annanstans.

Facebook del.icio.us TwitThis LinkedIn Maila artikeln!

Inlägget har inga kommentarer, bli först med att svara.
Följ kommentarer via RSS.