Titt som tätt blossar mer eller mindre heta diskussioner upp om hur du ska mäta värdet av kommunikationsinsatser på nätet eller i social media som mer eller mindre betecknar det mesta på nätet idag. Bra exempel var onsdagens inlägg på Mindpark av medieananalytikern Olle Lidbom. Ett ytterst relevant inlägg i debatten, vars kärnfråga kan sammanfattas med var är pengarna? En fråga som alldeles för sällan ställs. Vi pratar gärna om Nexttopia och att Facebook skulle vara det fjärde största landet i världen om det var nu var ett land. Vilket ger diskussionerna om social media en nästan religiös prägel. Som bekant så är utgångspunkten för mätning av dina insatser att besvara frågan om huruvida den generade mer inkomster eller inte. De senaste åren har vi av naturliga skäl sett diverse teorier om hur du ska mäta insatser i de sociala medierna florera. Vissa bra andra mindre bra, personligen gillar jag synsätt där du utgår ifrån ROE (Return Of Engagement) som ett komplement till den gamla klassikern ROI. För de intresserade finns två bra inlägg om det här och här. I korthet bygger det på att du på i social media bygger engagemang för ditt företag. Ett ökat sådant är vad du får tillbaka på din investering, som är att du avsätter tid och pengar på att bevaka insatserna. Mäter gör du igenom att titta på om antalet kommentarer, uppladdningar har ökat över tid.

Ingen stor nyhet att nätet främst bygger engagemang, likeabilty och andra positiva buzzwords. Men det är faktiskt ett konkret sätt att titta på vad de sociala medierna kan ge. Samtidigt är det viktigt att alltid var öppen med att det kunder primärt kan vinna är engagemang, som på sikt mycket väl kan bli pengar, inte snabba cash. Så istället för att berätta att e-post är gammeldags för de digitala immigranterna bör du berätta om ROE. För att sedan skapa en strategi för hur den ska bli så stor som möjligt. För det finns en stor potential i de sociala medierna som rätt använd på sikt kan stärka affärer. Om din närvaro bygger på konversation är du på god väg. Men det glädjer mig att den i bland något hallelujaartade diskussion genom intelligenta och kritiska röster blir mer seriös.  Att det sedan kräver både briljant strategi och stor kreativitet för att få en stor ROE är en annan historia, som jag förhoppningsvis får anledning att återkomma till.

P.S Att onsdagens inlägg på Mindpark givit reaktioner i den sfär som skriver om dessa frågor kan ni se här. Personligen tycker jag nog att Lidbom missuppfattas en aning i inlägget. Men som sagt en diskussion är mer än välkommen.

I tisdags var jag (och Hannes) på trevligt mingel på Spotlight PR, med temat social media. Kvällen till ära så hade kontorsgolvet dekorerats med röda lappar med frågeställningar, påståenden etc. om social media.  Framför allt en lapp med frågan Vad är nästa stora grej (kan ha varit formulerat på engelska) som fångade min uppmärksamhet och fick mig att fundera. Förmodar att det var precis vad som var meningen med dessa lappar, så tack Spotlight. Nåväl, på min väg till helt annat mingel som inte har med saken att göra funderade jag lite på nästa grej. För två tre år (på den där tiden när det var facebookhajp) sedan hade jag nog tvärsäkert lagt ut texten om att plattformar för ett mer nischat innehåll skulle vara grejen.

Två aspekter hindrar mig ifrån det, de nischade innehållet är en del av Internets DNA. En plats där du möter dina gelikar och bekräftar din egen världsbild, en aspekt som innehåller både negativa och positiva aspekter men resenomang om det överlåter, jag med glädje åt bloggar med en annan inriktning. Pratbloggens fokus är PR så vilken roll spelar då nå nästa stora grej för mig i mitt yrke?  Naturligtvis är det ett grundkrav att jag är uppdaterad på vilka olika alternativ som lanseras som den nästa stora grejen. Men samtidigt bör jag inte förblindas av nyhetens behag, som fallet ibland blev med Twitter i Sverige i början av 2009 när hajpen var som störst.

Redan under mitt år på Berghs fick jag ibland intrycket av att såväl kommunikatörer som företag glömde ställa sig frågan var deras primära målgrupp befann sig.  Närvaron i social media handlar ju trots allt initialt om att möta sin målgrupp där de är. Ett arbete som är nog så svårt då varje målgrupp idag oftast innehåller flertalet subgrupper där den minsta gemensamma nämnaren ofta är demografisk. I ett landskap där nästa stora grej troligen är verktyg som organiserar en digital närvaro som blir allt spretigare (japp även jag tror på Google Waves). Kan det ibland vara en fara att bara titta på vad nästa stora grej är. Vilket visar att jag har mycket att lära, av de andra lapparnas innehåll minns jag inget, ett misstag jag inte tänker upprepa, åtminstone inte på kontorstid.

Bra text om bland annat frågan vad nästa grej är kan ni hitta på utmärkta Mindpark och Joakim Jardenbergs inlägg i söndags

I februari 2009 samlades 200 städer världen över under parollen Tweet. Meet. Give. för att samla in pengar till Charity: Water. Under en kväll samlade vi in ca 300 000 USD som oavkortat gick till att borra brunnar i Afrika (se filmer här). Fenomenet gavs namnet Twestival och i september är det dags igen, denna gång med namnet Twestival Local. Den enda skillnaden är att varje stad denna gång fått välja vart pengarna ska gå. Jag är stolt att säga att jag är en del av Stockholm Twestival.

Tanken bakom Twestival är att använda Twitter till att hjälpa, att visa att Twitter är ett fantastiskt medium när det kommer till att på kort tid sprida budskap. Men, debatten i media har till stor del handlat om vilken kändis som säger vad om vem, vilken kändis som tar ett kort på sin frus rumpa och var, och med vem någon ätit lunch. Undersökningar som den genomförd av Pear Analytics späder på bilden av Twitter som något skojsigt. (Läs även Niclas Strandhs kommentar om rapporten här).

Många håller säkerligen med mig om att det finns helt andra ändamål och användningsområden för Twitter, som att motivera, engagera och inspirera folk till att träffas, samtala och själva sprida budskapet om Twestival vidare.

Alla i teamet jobbar helt gratis, alla pengar går oavkortat till Hungerprojektet, en organisation som inte jobbar med välgörenhet, utan med att utbilda människor. De vill engagera människor på gräsrotsnivå till att själva organisera sig och ge dem den kunskap de behöver för att starta upp egna projekt. En tanke som går igen i vårt användande av Twitter.

Kom till kåken den 10 september, besök stockholm.twestival.com, följ mig (@hannes82), @raiha, @skathi, @leeldin och @mlfnk, sprid budskapet och hjälp till att visa att Twitter inte är meningslöst.

Stockholm twestival (design av @leeldin)

Stampen, en av Sveriges största tidningskoncerner och vars koncerncehef Thomas Brunegård vi hade här på en Pratstund i våras, har beslutat sig för att stödja ACAP eller Automated Content Access Protocol. En teknik som tillåter dem att bestämma om det material de producerar ska indexeras av sökmotorer som Google eller Bing.

- Genom att stödja ACAP markerar Stampen och våra kollegor i mediebranschen att redaktionellt innehåll har ett värde och att vi som bransch måste värna om det. God journalistik kostar pengar och vi måste finna vägar att få större kontroll över hur vårt redaktionella innehåll används, säger Tomas Brunegård, koncernchef i Stampen-gruppen i en pressrelease som skickades ut i morse.

Med ”används” måste initiativtagarna World Association of Newspapers mena spridning, och spridning av det man gör vill man väl absolut inte ha. Eller? Enligt mig är det en väldig sticka huvudet i sanden-teknik – vi vill inte vara med, alltså ser vi till att bara de som verkligen verkligen vill hitta oss kan hitta oss.

Vad kan de tjäna på att inte få trafik till sin sida? Jag antar att det är fler än jag som letar efter information primärt genom sökmotorer. Jag går sällan till en tidningssida och använder tidningens egen sökmotor av två anledningar: de är ofta sämre och de ger mig, naturligtvis, bara träffar från den tidningen. Eftersom jag personligen vill ha lite bredd i mitt informationsintag använder jag därför sökmotorer.

Hur som helst ska det bli intressant att följa om utvecklingen går åt det håll som exempelvis Dagen.ses Emanuel Karlsten spår. Kommer de tappa ca 126 000 läsare i veckan?

I morse skrev @skigod, en kollega från Sidney, följande Tweet: OK so why are so many of the avatars on Tweetdeck coming up with a green tinge? Martian takeover?

Orsaken till hans fråga är att fler och fler användare av twitter under den senaste veckan har valt att färga sin avatar (profilbild) grön. Detta beror inte, som @skigod frågar, på en utomjordisk invasion och inte heller på att våren är här. Det är för att stötta upproren i Iran.

Ända sen den 12 juni har proteseter rasat i Iran. Orsaken är att den sittande presidentetn Ahmadinejad tros ha vunit valet genom fusk. Oppositionsledaren Mousawi är enligt många den rättmättiga vinnaren och anhängare till Mousawi har sedan valet gått man ur huse för att visa sin ilska över valet. Grön är rörelsens färg.

I Sverige har den gröna avatarens vara eller inte vara lett till viss debatt. Exempelvis gick Nichlas Strand (@deeped) ut och sa att han inte skulle färga sin avatar grön eftersom det var fundamentalisternas färg.

Oavsett valet av färg är det ett intressant fenomen. Hittils har drygt 200 000 Tweeple valt att stötta den Iranska befolkningen genom att färga sin avatar grön. Twitter är även en av de snabbaste informationskanalerna ang. händelser inne i Iran (följ exempelvis @ghafari, skriver ofta på arabiska men även engelska). Brian Solis gick ut och sa att twitter brädar CNN vad gäller snabb nyhetsrapportering.

Jag tycker att det här ar vädigt intressant eftersom det drar flera saker till sin spets. Kan man tro på alla tweets som kommer från Teheran? Vem är det som skriver dem? Vill inte folk ha mer nyanserad journalistik än vad som ryms på 140 tecken? Jag kommer inte att gå in på dessa frågor nu, utan vill bara peka på det spännande i att 200 000 människor, drabbade eller inte drabbade av krisen i Iran, genom små medel som att ändra färg på sin avatar kan stötta en rörelse som försöker åstadkomma förändring på andra sidan jordklotet.

Prat PR hade under flera år en blogg. Under sommaren 2007 försvann den. Ett gemensamt beslut togs, och bloggen stängdes. Allt det där ligger nu bakom oss och vi är tillbaka.

På Pratbloggen skriver vi om det som intresserar oss. Av naturliga skäl kommer det att handla mycket om mat, hälsa och livsstil eftersom det är där vår expertis finns. Men, eftersom Prat PR består av individer kommer bloggen att spreta. Vi som skriver är olika och har olika intresseområden. Men, fokus kommer att ligga på vår vardag vilken till stor del handlar om PR.

Följ med.

Här är några av oss i New York 2008. Vi dricker Cosmopolitans.