Förra helgen hade jag en riktig lugn och skön helg. Mycket film, avkoppling och god mat. En utav filmerna jag såg var Machine Gun Preacher. Filmen är baserad på en sann händelse och handlar om Sam Childers, en man som kämpar för barnen och mot Joseph Kony.
Ni kommer väl alla ihåg Kony och YouTube-filmen KONY 2012 som spreds som en löpeld i de sociala medierna i början av året? Helt plötsligt var filmen överallt. Alla publicerade den. Även jag. Men hade vi egentligen koll på vad det var vi publicerade?
Paralleller kan också dras till de sociala mediernas betydelse för den Arabiska våren. Allmänheten kan göra sin röst hörd och information sprids. Men risken för att felaktig och propagerande information sprids är också stor. När de granskande journalisterna blir konsumenter i de sociala medierna, hur påverkar det trovärdigheten på det vi dagligen hör, ser och läser?
Huruvida det är rätt eller fel att sprida och uppmärksamma KONY 2012 är upp till var och en att avgöra. Men hur vanligt är det att vi faller för det digitala grupptrycket och väljer att sprida bilder, filmer, länkar och kommentarer för att alla andra gör det? För ett tag sen skrev jag en artikel på Driftig.nu om vikten av att boosta och bevaka sitt digitala varumärke. Ett av mina råd är att ständigt bevaka och googla dig själv för att säkerställa att det som skrivs om dig och ditt varumärke stämmer överens med hur du vill uppfattas. Det är i min mening en stark anledning att inte falla för det digitala grupptrycket och publicera eller rekommendera något för att alla andra gör det. Gör din research innan du trycker på Gilla. Kan du stå för det du rekommenderar idag om tre veckor eller ett halvår?
För några dagar sedan fyllde Rättviseförmedlingen två år, och nådde den fantastiska siffran av 31 000 rättviseförmedlare. Rättviseförmedlingen gjorde i dessa två år över 200 efterlysningar på Facebook, vilket resulterade i över 6 000 tips, med syftet att ha ett mer rättvist och jämställt samhälle. Ett resultat som prisar det genialt enkla verktyget Rättviseförmedlingen är, en gratistjänst baserad på sociala medier, där människor kan hjälpa andra människor hitta rätt kompetens, oberoende på kön, ursprung, ålder och andra faktorer (läs mer här).
Ett bra exempel på att nu kan vi alla förändra världen, med bra idéer och en internetuppkopplad dator som hjälper oss att sprida vidare våra drömmar och värderingar.
Power is back to the people, thanks to technology!
Just nu är jag aktuell med en artikel om marknadsföring på Driftig. Här kan ni läsa om ettcase jag arbetat med, Durex senaste webbaserade kampanj, som blev otroligt framgångsrik. Hoppas att läsningen ger er lite inspiration!
Igår offentliggjordes en studie som våra kollegor på Porter Novelli i USA varit med och genomfört. Studien publicerades av tidningen PR Week (Det är en låst länk för oss/er som inte prenumererar – Förlåt för det) och undersökte attityder till saker som historiskt varit viktiga för journalister som arbetar med ”traditionell media” (i studien definierat som tidningar, TV, radio och nyhetsbyråer) och jämför alltså attityderna hos de anställda inom trad-media och anställda/arbetande inom nya medier (definierat som ”bloggers and on-line news sites”).
Ett av studiens mer intressanta fynd är att endast 38 procent av 855 respondenter i studien ansåg det vara av vikt att vara först med en nyhet. I dagsläget, när alla kan publicera en nyhet (alltså rapportera om själva händelsen) är det extremt svårt att vara först. Man ska ha extremt mycket tur (skicklighet?) för att vara på rätt tid och plats. När alla kan sprida information i valfri kanal på nätet är det först på plats som ”vinner”, oavsett om man är journalist, bloggare eller none of the above. Jag minns flygplanskraschen på Hudson River, den Arabiska våren, de fruktansvärda händelserna på Utöya och många fler som exempel på när de traditionella medierna inte varit först med rapporterna. Intressant i sammanhanget är även att samma siffra för enbart de anställda inom trad-media är 42 procent.
Studien pekar även på att journalister inom trad-media har en tuffare arbetsbörda i år jämfört med förra året och att 58 procent av dem konsumerar mest media online i jämförelse med bloggare/journalister vid digitala tidningar där denna siffra är 95 procent. Föga förvånande kanske.
Studien pekar däremot på ett intressant faktum i efterspelet till #dendärnyagrejenAjour och Emauel Karlstens uttalande om att ”alla är journalister”. Att ett ”scoop” inte är lika viktigt torde stämma ganska bra in på det som Ajour-gänget gör. De plockar upp nyheter och ämnen från andra ställen på nätet, refererar, kommenterar, analyserar och exemplifierar. I takt med att den snabba rapporteringen verkar bli mindre viktig är det nog just analysen som vi mediekonsumenter kommer vara villiga att betala för i framtiden. Och fullödiga analyser är svåra att få in på Twitters 140 tecken.
Med andra ord: Hej då uppradande av fakta och hej hej djupgående analyser, hej kontext och hej journalisten som expert. Det här stämmer överens med de trender vi ser här i Sverige, då exempelvis Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet lägger allt mer resurser på sina helgbilagor. När agnarna ska skiljas från vetet på den journalistiska arenan är det således inte en snuttifiering av nyheter vi ser, utan en motreaktion – en expertifiering.
Nu får vi vänta och se om grundarna av Ajour kommer kunna ta betalt för sin expertkompetens. Om detta råder det delade meningar, men eftersom andra sagt det bättre än vad jag kan länkar jag istället till Fredrik Strömberg som skriver om varför Ajour behöver en affärsmodell och en av grundarna, Johan Hedberg, som beskriver varför han har varit med och dragit igång Ajour.
Update: Strax efter det att jag skrev det här inlägget släpptes nyheten om att Metro är först i Sverige med att lansera en applikation som heter Scoopshot. ”Nu blir det enklare för alla vardagsfotografer att sälja bilder till Metro. Med hjälp av en app i din smartphone räcker det med några knapptryckningar för att tidningen ska kunna ta del av dina bilder. /…/ När något oväntat inträffar är det kanske just du som är ögonvittne och står närmast till med en mobilkamera. Det kan vara en nyhetsmässig vardagshändelse eller kanske något kul som en Hollywoodstjärna på hemligt besök.”
Alla är således journalister, i alla fall bildjournalister.
För några dagar sen träffade jag Adam Vincenzini som föreläste om kommunikation via Youtube i Stockholm. Han delade med sig av nya siffror, statistik och sina favoritexempel på företag som använder Youtube för att nå sina målgrupper. Här kommer några bullet points som kan vara intressanta för alla som jobbar med kommunikation och/eller sociala medier:
- Youtube är världens första och största video sharing community (startades 2005)
- Youtube är världens andra största sökmotor, efter Google
- 400 tweets/minut innehåller Youtube-länkar
- Youtube mobile har 100 miljoner besökare per dag
Trots dessa imponerande siffror är det fortfarande få företag som väljer att kommunicera via Youtube. Varför? Förmodligen anses det vara ”farligt” att släppa kontrollen över innehållet och bjuda in Youtubeanvändare till en arena där de själva får styra och skapa innehållet. Men som Muhammad Ali sa, ”He who is not courageous enough to take risks will accomplish nothing in life.”
Bråket mellan den så kallade Twittereliten och andra har vaknat igen. Askmolnet har vaknat igen och den kungliga bröllopsyran har vaknat, och lagt sig, igen. Det känns som 2010 all over. Men varför är det som berör ett flertal på twitter mest att Mårten Andersson skrivit en bok om sina favorittweets?
I sin bok bok Sveriges roligaste på 140 tecken har Mårten ”sammanställt de bästa, sjukaste och smartaste inläggen från landets mest populära twittrare till en komisk och pricksäker presentbok. En modern citatbok för vår tid!” Han har sammanställt tweets från exempelvis Adam Alsing, Alex Schulman och Jonas Gardell. Jag personligen tycker ofta att de är roliga.
Det som nuskapat debatt bland många twitteranvändare är alltså att en komiker skrivit en bok om roliga citat. Simple as that. Några menar att man missat poängen med twitter. De menar att det är konversationen som ska stå i fokus. Den mellanmänskliga, öppna dialogen är det främsta användningsområdet. Det tycker jag också. Men jag tycker också att det är grymt skoj att läsa smarta, elaka, roliga tweets. Ibland behöver jag inte mer än så.
Varför kan vi då inte bara tycka att det är ok att Mårten har samlat tweets han tycker är roliga, att andra använder det som en megafon och att andra igen vill använda twitter för att prata. Det finns väl inget rätt eller fel här? Preferenser? Ja. Regler? Nej.
Jag säger som Johan Hedberg: Var det den atmosfären vi ville skapa här?
Why can’t we all just get along?
Update: Eftersom jag just nu inte får överstrykningsfunktionen att fungera säger jag istället här att jag bytt ”upprört” till ”skapat debatt” ovan.
Jag sitter och läser Zadie Smiths krönika i Dagens Nyheter. Den handlar om hur och varför hon kommit fram till beslutet att koppla ner från Facebook. Jag skulle vilja länka till artikeln men hittar den inte på dn.se, antagligen symptomatiskt för hela grejen med artikeln. ”Nej, jag publicerar bara min text i pappersform, det är finare. Och släpper vi den på nätet kan det ju hända att folk faktiskt sprider artikeln. Hur ska jag då få betalt?” (min tolkning. reds. anm.)
UPPDATERING: Artikeln publicerades 12:02 idag (den 23 november 2010) på dn.se.
Zadie Smith skriver inledningsvis ”Jag måste kunna räkna mig till Mark Zuckerbergs generation – det skiljer bara nio år – men av någon anledning känns det inte så”. Det betyder att det skiljer mindre än så mellan mig och Smith – 7 år, men det känns nästan som om vi växt upp i olika tidsåldrar. Zadie Smith berättar att hon var där när Facebook uppfanns och spenderar en stor del av sin artikel av att jämföra verklighetens Zuckerberg med filmens, Artikeln fortsätter att diskutera Facebook a’la TV-spelsdebatt, videovåldsbedatt etc.
”Det slående med Zuckerbergs vision om ett öppet internet är hur mycket oberördhet som krävs för att den ska fungera. Något Facebooks användare upptäckte när sajten ändrade deras integritetsgränser så att fler uppgifter blev öppna, med den (oavsiktliga?) följden att moster Dora plötsligt kunde se att du i tisdags gick med i gruppen Queer Nation” (Smith i DN kultur, 2010-11-23, 2). Smith fortsätter med att citera Zuckerberg som svarade på frågan om integritet med orden ”Det är bara en social norm som utvecklats med tiden” (ibid). Ja, precis.
Nu hårddrar jag lite: i det viktorianska Storbritannien pratade man inte om snusk, badade inte i samma badhus eller visade anklarna. Integritet var likställt med dygd. Idag möts vi av bröst så fort vi går in i en mataffär på omslagen av Moore, Slitz och Vecko Revyn. Jag moraliserar inte, bara konstaterar. Det är skillnad på nu och då, och normer förändras. Zadie Smith har naturligtvis rätt till sin åsikt som framkommer ganska tydligt när hon skriver: ”Vilken sorts liv? (ang. filmens Sean Parkers kommentar: Vi levde på gårdar, sedan levde i städer och nu lever vi på internt) Inte detta, väl, där 500 miljoner uppkopplade människor samtidigt bestämmer sig för att se reality-showen ”Bride wars” bara för att deras vänner gör det”. Zadie Smith hade ett konto på Facebook under två månader. Jag vet inte hur mycket av Facebook hon hann använda. Jag tänker lite på den arga grannen i filmen Änglagård som säger att hon nog vet vad som försiggår i Stockholm. Det har jag sett på TV. Jag tänker Frankfurtskolan, Baudelaire och finkultur vs. fulkultur.
”När en människa blir en uppsättning data på en webbsajt som Facebook förminskas hon. Allt krymper. Egenart. Vänskaper. Språk. Sensibilitet. /…/ vi förlorar våra kroppar, våra rörliga känslor, våra begär, våra rädslor” (Smith i DN Kultur 2010-11-23). Jämför med Adorno och Horkheimer cirka 70 år tidigare. ”Far more strongly than the theatre of illusion, film denies its audience any dimension in which they might roam freely in imagination – contained by the film’s framework but unsupervised by its precise actualities – without losing the thread; thus it trains those exposed to it to identify film directly with reality” (Dialectic of Enlightenment, 1944). Huga. Ny teknik alltså – farligt.
Vi, om jag nu ska räkna mig själv till Mark Zuckerbergs generation, är, enligt Smith, värda något bättre. Facebook fördummar. ”Borde vi inte alla kämpa emot. Allt i Facebook är förminskat till grundarens mått”. Plattformen i sig själv verkar alltså styra oss.
Smith är uppenbarligen människa 1.0 som hon själv säger. Jag måste vara något annat än Smith – kalla det 2.0 eller bara van vi internet. Jag känner inte igen mig i hennes oro. Av flera orskaker:
Jag lever inte på Facebook. Det är en del av mig – inte hela mig.
Jag saknar rädsla för att någon annan ser bilder, mina uppdateringar och mina intressen, och eventuellt sprider dem.
Jag ser möjligheter i plattformen. Vare sig det är Twitter, LinkedIn, Facebook, Digg etc.
Den här veckan inleddes med två omtalade händelser. Ingen visse riktigt vad det var i förtid, men många pratade om det.
Den första var att Apple släppte hela Beatles back catalogue på Itunes. Det har tidigare talats om det, och Apple (skivbolaget alltså) har tidigare släppt alla artister UTOM Beatles som downloads, men nu hände det alltså. Jag tycker inte riktigt att nyheten levde upp till den hype som föranledde annonseringen. Min reaktion sammanfattas ganska bra tweeten: ”OMG. That’s not cool. #Apple”.
Den andra nyheten som släpptes i början av veckan var Facebooks uppgraderade mailsystem med det modesta arbetsnamnet ”Project Titan”. Mark Zuckerberg säger själv att det inte är en e-mail-dödare, eller gmail killer, men lanseringen verkar vara ambitiös.”This is not an email killer. This is a messaging system that includes email as one part of that.”, sa Mark. Målet är enligt Zuckerberg, precis som i allt Facebook gör, att underlätta för människor att hålla kontakten. Om Project Titan kommer att bli en hit eller inte kvarstår att se, men det finns nog vissa svårigheter. Förra året såg vi det extremt hypade Google Wave komma och gå. Jag, och många med mig, lekte lite med det med vänsterhanden, ungefär som USA lekte med the metric system (för att sno ett skämt från Eddie Izzard). Det finns däremot två skillnader. Den första är den redan upparbetade plattformen. Enligt den senaste statistiken skickar 350 miljoner människor 4 miljarder meddelanden genom Facebooks nuvarande system varje dag och mer än 30 miljarder ”pieces of content is shared every day”. Det är ganska mycket. Och en ganska bra plattform att ”börja” från.
Och sen är ju grejen med Mark Zuckerberg är att han sällan har fel. Jag vet inte om just den här scenen från The Social Network är ”sann”, men är Zuckerberg hälften så övertygad om att Facebook Mail kommer att slå som han var säker på att han hade rätt i rättegångsförhandlingarna så kan man nog vara ganska säker på att det kommer att bli så.
Italien är på många sätt ett märkligt land. Ett land fullt av kontraster där det vackra och det förskräckliga lever sida vid sida. Ett drömland när det gäller kultur, konst, historia, klimat, livsnjutning och ”la dolce vita”, men ett mardrömsland när man tänker på den krångliga byråkratin, det icke fungerande samhället, maffian och korruptionen i politiken.
Sedan jag flyttade från Italien har jag blivit mycket mer medveten om vad som händer i mitt hemland tack vare utländska massmedier. Italienska medier är inte fria vilket de flesta italienare som inte läser utländska tidningar kan tro. Informationen är manipulerad eftersom nästan alla medier ägs av den politiska makten och många viktiga händelser rapporteras inte till folket. De som är intresserade av att skaffa sig en mer kritisk bild av vad som händer och behärskar ett annat språk tillräckligt bra, måste söka information i utländska medier.
TV dominerar som informationskälla och står för 80 procent av italienarnas nyhetsintag. Och ”alla” vet att italiensk TV och politik är starkt relaterat till varandra eftersom landets premiärminister äger 3 stora TV-kanaler – och ett mediehus. Inte ens statliga RAI, som borde vara opartiskt och oberoende, är det. Regissören Erik Gandini gjorde en intressant dokumentärfilm om TV:s makt i Italien, Videocracy, som fick mycket uppmärksamhet på Venedigfestivalen förra året. Den censurerades av italienska TV och även RAI vägrade visa filmens trailer, vilket startade en stor hajp kring filmen i italienska sociala medier.
Den senaste debatten kring pressfrihet drog igång när premiärministern presenterade den så kallade ”Legge Bavaglio”, munkavel-lagen, som gör det svårare för åklagare och polis att avlyssna brottsmisstänkta samtidigt som journalisternas arbete försvåras. De journalister som vill skriva om brottsundersökningar kan få upp till tre års fängelse och saftiga böter.
Protester mot presscensur
Lagen ska förmodligen röstas igenom den 29 juli, mitt under semestern, trots många protester och demonstrationer från presskåren och oppositionen. Kan man fortfarande kalla ett land utan pressfrihet för demokrati? Är det inte pressens uppgift att informera medborgarna? Är det inte medborgarnas rätt att få vara informerade om det som händer i landet? Jag tror inte någon annan demokrati hade accepterat ett sådant lagförslag, och om italienarna inte kan vara informerade på ett korrekt sätt, borde kanske EU ingripa. Italienska medier har börjat tänka på alternativa lösningar, såsom att flytta domänen av webbtidningar utomlands där det finns pressfrihet.
Demonstration i Rom mot munkavel-lagen
Journalisten Tiziana Ferrario protesterar mot Legge Bavaglio
I Italien finns det tyvärr alldeles för få fria röster, och den som lyckas nå ut blir ofta nedtystade, som Roberto Saviano, som skrev om sina intressanta tankar om just munkavel-lagen i La Repubblica.
Roberto Saviano
Från ett land med riktig pressfrihet, följer jag utvecklingen i mitt hemland och kan inte låta bli att bli riktigt upprörd.
För två veckor sedan höll Disruptive Media i en konferens med namnet Social+Cash. Temat för dagen var hur man omvandlar de relationer och det engagemang som skapas i sociala medier till intäkter och vinst. Men om sanningen ska fram är vi inte riktigt där än. De flesta av oss som sysslar med sociala medier är övertygade om att det lönar sig att lyssna, synas och bygga relationer i sociala medier. Dessutom är det fler som inser att det mer eller mindre kommer att bli en nödvändighet i framtiden. Det går helt enkelt inte att strunta i sociala medier. Det svåra är att övertyga folk om att det inte handlar om ROI (return on investment) i traditionell mening.
Idag vet de flesta vad sociala medier är. Mina föräldrar har till exempel varsitt Facebook-konto, men behöver samtidigt hjälp med att uppdatera virusskydd. Vare sig man vill det eller inte så är sociala medier på god väg att bli mainstream. För många är de redan idag mer självklara än dagstidningar och radio.
Samtidigt som sociala medier håller på att bli en självklarhet för allt fler så sker utvecklingen med en stor dos skepsis från flera håll. Och frågan som göder allt tvivel är naturligtvis ”Hur vet vi att det är ekonomiskt lönsamt att satsa på sociala medier?” Ja, svara på det. Gärna på under en minut. – Nej, tänkte väl.
Chris Heuer, grundare av Social Media Club och dagens huvudtalare, hade däremot ett enkelt men väldigt kärnfullt svar på den frågan. Det handlar om att omvärdera begreppet avkastning. För det första hävdade han att traditionell marknadsföring ger oss en uppfattning om högre avkastning eftersom det handlar om ett konkret utbyte av tjänster och (framförallt) pengar. Men med sociala medier handlar det inte om ett sådant traditionellt utbyte.
Panelen med Johan Ronnestam, Jerry Silfwer och Kristina Carlsson utvecklade det hela och gjorde det lite mer konkret. Precis som Jerry Silfwer uttryckte det är det idag väldigt svårt (och kanske till och med onödigt) att visa på att en viss aktivitet i sociala medier ger en viss avkastning. Värdet av att ha en ambassadör som förespråkar ditt varumärke eller din produkt kan nämligen vara så mycket mer värt.
Fredrik Stenbeck från Silverbakk, som var inbjuden för att prata om hur man effektivt bevakar sociala medier, var inne på samma spår. Hans resonemang gick ut på att relationen är själva valutan, och att det gäller att välja vad man gör med relationen för att kunna veta dess värde. Så har det alltid varit, men skillnaden är att det nu finns flerfaldigt många fler plattformar att bygga och nära dessa relationer.
Men kom vi då fram till något svar på frågan hur man tjänar pengar på sociala medier? Nej, naturligtvis inte. Men Social+Cash gjorde att fler kom närmre ett svar på den frågan. Vi som jobbar med sociala medier vet att det finns ett svar, men än så länge har jag inte hört någon svara på frågan utan att behöva förklara värdet av relationer.
Här hittar ni Chris Heuers presentation på slideshare. Och här är en något gammal men användbar ”guide” för att mäta ROI i sociala medier.
