Grotta ner dig i statistik och vinn nya fans på facebook! Att förstå målgruppen, veta vad de intresserar sig för och vad som får dem att dela med sig till sina vänner, det är A och O när det gäller att skapa en riktigt bra företagssida på Facebook. Facebook Insights är ett bra verktyg att jobba med för att på djupet försöka förstå sig på målgruppen. Att ta del av statistiken som samlas in av Facebook ger er som företag möjlighet att också skruva på inläggen för att optimera sidan! Det går lätt att utvärdera vilka inlägg som ”gillats” mest eller delats vidare, samt vem som har gillat det eller delat med sig av innehållet. Du kan också få reda på hur du just förvärvat  fansen och vem av fansens vänner som pratar om just er. Som ni märker finns det massor av statistik som det verkligen går att utvärdera för att utveckla facebooksidan. Det gäller bara att grotta ner sig och börja analysera, allt för bättre facebooksidor åt folket.

Och för er som också jobbar med Youtube som kanal har du en guldgruva att gräva i. Vilka klipp är populära, vilka delas vidare via Facebook och vart de visas på nätet. Var upptäcktes klippet, vilka sökord de slog in i Google eller Youtube, på vilka webbplatser som era videoklipp finns inbäddade i, samt vilka liknande videoklipp som användarna klickade vidare ifrån för att hitta till just ert klipp. Som sagt analysera mera och bli en vinnare på webben.

Vad som är kul att se är att fler och fler företag nu börjar använda sig av Instagram. Och som med så många andra sociala medier så är det bara din egen kreativitet som sätter begränsningarna. Instagram är perfekt för dig som har mycket visuellt tilltalande material som intresserar målgruppen. Ta gärna en till på Internet Worlds tips.

Förra helgen hade jag en riktig lugn och skön helg. Mycket film, avkoppling och god mat. En utav filmerna jag såg var Machine Gun Preacher. Filmen är baserad på en sann händelse och handlar om Sam Childers, en man som kämpar för barnen och mot Joseph Kony.

Ni kommer väl alla ihåg Kony och YouTube-filmen KONY 2012 som spreds som en löpeld i de sociala medierna i början av året? Helt plötsligt var filmen överallt. Alla publicerade den. Även jag. Men hade vi egentligen koll på vad det var vi publicerade?

Efter ett tag började filmen och dess avsändare granskas och fick motta kritik. Helt plötsligt försvann alla statusuppdateringar och tweets om filmen. Kritiken riktar sig mot organisationen bakom filmen, Invisible Children. Bland annat kritiseras de för att inte tillräckligt av deras resurser går till bistånd.

Hur många av alla som bidrog till att sprida filmen visste att avsändaren var en amerikansk lobbyorganisation som vill att amerikanska militärrådgivare ska fortsätta att hjälpa Ugandas armé?

Paralleller kan också dras till de sociala mediernas betydelse för den Arabiska våren. Allmänheten kan göra sin röst hörd och information sprids. Men risken för att felaktig och propagerande information sprids är också stor. När de granskande journalisterna blir konsumenter i de sociala medierna, hur påverkar det trovärdigheten på det vi dagligen hör, ser och läser?

Huruvida det är rätt eller fel att sprida och uppmärksamma KONY 2012 är upp till var och en att avgöra. Men hur vanligt är det att vi faller för det digitala grupptrycket och väljer att sprida bilder, filmer, länkar och kommentarer för att alla andra gör det? För ett tag sen skrev jag en artikel på Driftig.nu om vikten av att boosta och bevaka sitt digitala varumärke. Ett  av mina råd är att ständigt bevaka och googla dig själv för att säkerställa att det som skrivs om dig och ditt varumärke stämmer överens med hur du vill uppfattas. Det är i min mening en stark anledning att inte falla för det digitala grupptrycket och publicera eller rekommendera något för att alla andra gör det. Gör din research innan du trycker på Gilla. Kan du stå för det du rekommenderar idag om tre veckor eller ett halvår?

Trevlig helg!

För några dagar sedan fyllde Rättviseförmedlingen två år, och nådde den fantastiska siffran av 31 000 rättviseförmedlare. Rättviseförmedlingen gjorde i dessa två år över 200 efterlysningar på Facebook, vilket resulterade i över 6 000 tips, med syftet att ha ett mer rättvist och jämställt samhälle. Ett resultat som prisar det genialt enkla verktyget Rättviseförmedlingen är, en gratistjänst baserad på sociala medier, där människor kan  hjälpa andra människor hitta rätt kompetens, oberoende på kön, ursprung, ålder och andra faktorer (läs mer här).

Ett bra exempel på att nu kan vi alla förändra världen, med bra idéer och en internetuppkopplad dator som hjälper oss att sprida vidare våra drömmar och värderingar.

Power is back to the people, thanks to technology!

Trots att sportlovsfirandet inte ens är över i många delar av landet är vi många som redan längtar till våren. Ännu mer när GB Glace presenterar årets glassnyheter.

I dagens Metro kan vi läsa om nytillskotten som kommer avnjutas på stranden i sommar. Men även om några klassiker som gör efterlängtad comeback.

Jag läser om min personliga favorit Calippo Shots som med några års frånvaro nu dyker upp i frysboxarna igen. Det som gör det hela ännu mer fantastiskt är att comebacken är konsumenternas förtjänst. Trogna Calippo Shots-fans har under en tid vädjat om glassens återkomst på Facebook – och GB Glace har lyssnat!

Jag säger som Mange Schmidt: Glassigt!

Det här är inte det enda exemplet på när företag lyssnar på konsumenterna i sociala medier. Men det är ett fantastiskt gott och läskande exempel.

Dela gärna med er av fler exempel där företag lyssnar på sina konsumenter.

Mashable har nyligen publicerat en ny intressant undersökning genomfört av TeleNav som ger oss en ny dimension på kärleken till våra mobiltelefoner. Undersökningen visar att vi älskar våra mobiler så mycket att vi till och med är villiga att avstå livets njutningar för att inte bli av med den.

På frågan ” Vad skulle du vara villig att ge upp i en vecka för att fortfarande ha din mobil?”, svarar 70 % av amerikanerna att de helst ger upp alkoholen, 63 % choklad, 55 % koffein, 33 % sex och 22 % att se deras partner.

Undersökningen visar även andra intressanta siffror, till exempel att 18 % av smartphoneanvändarna har avslutat en relation genom SMS, röstbrevlåda, e-post, facebook eller twitter. Snacka om stil och klass!

Vi visste redan att vår generation är mobil och ständigt uppkopplad. Men har det inte gått lite för långt, när vi väljer att behålla våra mobiler framför att vara med våra älskade?

Var tog den personliga och fysiska kommunikationen vägen? Är det viktigare att ständigt vara uppkopplad med alla vänner och bekanta i mobilen på ett virtuellt plan än att umgås på riktigt, in real life?

Den digitala kommunikationen har tydligen vunnit över den fysiska, åtminstone enligt denna undersökning. Har vi gått från ”the mobile generation” till ”the mobile addicted generation”?

En stor anledning för företags vilja att attrahera många fans på Facebook är nog också den mest självklara: nämligen att ju fler fans, desto fler kan företagen nå och skapa en dialog med. Så hur gör man då för att ragga fans för att etablera en stor fan base?

Det finns lika många svar på det som det finns kreativa hjärnor, men ett vanligt grepp för konsumentföretag är att göra det genom tävlingar, erbjudanden eller andra former av mervärdeskapande aktiviteter för de ständigt efterfrågande och allt mer kräsna konsumenterna.

Som den tv-spelsnörd jag är tänkte jag ta upp en lite sådär lagom dryg, men lockande raggningsreplik från… ja, tv-spelsvärlden.

Alla större tv-spel som är under produktion utsetts förr eller senare för en form av hysteri. Vi kan kalla det för ”hype” (för det är precis vad alla kallar det – spelaren, utvecklarna, journalisterna osv. vet vad det innebär).

De senaste månaderna har det varit svårt att undvika att det är ett stort spel är under utveckling borta på Katarinavägen. I höst släpper DICE nämligen Battlefield 3. Spelet har befunnit sig i hype-tillstånd i flera månader och inget tycks stoppa det. Vi har fått se en, två, tre, fyra, fem videor redan – och alla vill se mer. För det ser bra ut.

Vad gör då DICE (eller kanske snarare EA?) för att locka fans? Som sagt, alla vill se mer av Battlefield 3 och det vet de om.  Lösningen: Att drar ut på hypen och kräva att de ”riktiga” fansen (för att förvirra lite – här snackar vi alltså IRL-fans till spelserien) måste bli fans på Facebook. En miljon fans vill de i alla fall ha, sen får vi se den sjunde videon från spelet.

Eftersom alla vill se videon behöver de egentligen inte uppmana oss att sprida länken; vi gör det ändå. Kanske ingen tough crowd, men ändå…

Det är enkelt och briljant.

Jag sitter och läser Zadie Smiths krönika i Dagens Nyheter. Den handlar om hur och varför hon kommit fram till beslutet att koppla ner från Facebook. Jag skulle vilja länka till artikeln men hittar den inte på dn.se, antagligen symptomatiskt för hela grejen med artikeln. ”Nej, jag publicerar bara min text i pappersform, det är finare. Och släpper vi den på nätet kan det ju hända att folk faktiskt sprider artikeln. Hur ska jag då få betalt?” (min tolkning. reds. anm.)

UPPDATERING: Artikeln publicerades 12:02 idag (den 23 november 2010) på dn.se.

Zadie Smith skriver inledningsvis ”Jag måste kunna räkna mig till Mark Zuckerbergs generation – det skiljer bara nio år – men av någon anledning känns det inte så”. Det betyder att det skiljer mindre än så mellan mig och Smith – 7 år, men det känns nästan som om vi växt upp i olika tidsåldrar. Zadie Smith berättar att hon var där när Facebook uppfanns och spenderar en stor del av sin artikel av att jämföra verklighetens Zuckerberg med filmens, Artikeln fortsätter att diskutera Facebook a’la TV-spelsdebatt, videovåldsbedatt etc.

”Det slående med Zuckerbergs vision om ett öppet internet är hur mycket oberördhet som krävs för att den ska fungera. Något Facebooks användare upptäckte när sajten ändrade deras integritetsgränser så att fler uppgifter blev öppna, med den (oavsiktliga?) följden att moster Dora plötsligt kunde se att du i tisdags gick med i gruppen Queer Nation” (Smith i DN kultur, 2010-11-23, 2). Smith fortsätter med att citera Zuckerberg som svarade på frågan om integritet med orden ”Det är bara en social norm som utvecklats med tiden” (ibid). Ja, precis.

Nu hårddrar jag lite: i det viktorianska Storbritannien pratade man inte om snusk, badade inte i samma badhus eller visade anklarna. Integritet var likställt med dygd. Idag möts vi av bröst så fort vi går in i en mataffär på omslagen av Moore, Slitz och Vecko Revyn. Jag moraliserar inte, bara konstaterar. Det är skillnad på nu och då, och normer förändras. Zadie Smith har naturligtvis rätt till sin åsikt som framkommer ganska tydligt när hon skriver: ”Vilken sorts liv? (ang. filmens Sean Parkers kommentar: Vi levde på gårdar, sedan levde i städer och nu lever vi på internt) Inte detta, väl, där 500 miljoner uppkopplade människor samtidigt bestämmer sig för att se reality-showen ”Bride wars” bara för att deras vänner gör det”. Zadie Smith hade ett konto på Facebook under två månader. Jag vet inte hur mycket av Facebook hon hann använda. Jag tänker lite på den arga grannen i filmen Änglagård som säger att hon nog vet vad som försiggår i Stockholm. Det har jag sett på TV. Jag tänker Frankfurtskolan, Baudelaire och finkultur vs. fulkultur.

”När en människa blir en uppsättning data på en webbsajt som Facebook förminskas hon. Allt krymper. Egenart. Vänskaper. Språk. Sensibilitet. /…/ vi förlorar våra kroppar, våra rörliga känslor, våra begär, våra rädslor” (Smith i DN Kultur 2010-11-23). Jämför med Adorno och Horkheimer cirka 70 år tidigare. ”Far more strongly than the theatre of illusion, film denies its audience any dimension in which they might roam freely in imagination – contained by the film’s framework but unsupervised by its precise actualities – without losing the thread; thus it trains those exposed to it to identify film directly with reality” (Dialectic of Enlightenment, 1944). Huga. Ny teknik alltså – farligt.

Vi, om jag nu ska räkna mig själv till Mark Zuckerbergs generation, är, enligt Smith, värda något bättre. Facebook fördummar. ”Borde vi inte alla kämpa emot. Allt i Facebook är förminskat till grundarens mått”. Plattformen i sig själv verkar alltså styra oss.

Smith är uppenbarligen människa 1.0 som hon själv säger. Jag måste vara något annat än Smith – kalla det 2.0 eller bara van vi internet. Jag känner inte igen mig i hennes oro. Av flera orskaker:

• Jag lever inte på Facebook. Det är en del av mig – inte hela mig.
• Jag saknar rädsla för att någon annan ser bilder, mina uppdateringar och mina intressen, och eventuellt sprider dem.
• Jag ser möjligheter i plattformen. Vare sig det är Twitter, LinkedIn, Facebook, Digg etc.